Spel är roligt. Spel ska vara roligt för att man ska fortsätta spela. Utvecklare hittar på de mest otroliga variationer för att spel ska vara roligt.
Ibland misslyckas de dock fullständigt. Hur svårt ett spel är kan vara avgörande för ditt intryck av spelet. För mig ska spelet ha en balans för att vara utmanande men samtidigt väldigt roligt. Det är när utvecklare verkar slänga in ett ”fuck you” mode som jag blir irriterad.
Ett spel som verkligen har ett sådant läge är Xcom. Jag spelade aldrig de ursprungliga Xcom spelen utan det var först efter att Firaxis och 2K tog över som jag satte mina tänder i denna serie. Tanken att försvara jorden mot utomjordingar i ett strategiskt spel tilltalade mig och jag blev inte besviken. Spelet är roligt och utmanande och balansen är riktigt bra. Tills ovan nämnda ”fuck you” mode sätts in. Spelet verkar hålla reda på hur det går för dig och om det går för bra för dig så kan det bestämma sig för att jävlas något så fruktansvärt med dig.
Overwatch missar
Ett exempel, i Xcom har man en valmöjlighet ”Overwatch”. Du väntar och spanar på att motståndaren ska göra sitt drag. Om motståndaren då rör på sig får du ett anfall mot den motståndare som rör på sig. Utan modifikationer av spelets filer kan du ha sex karaktärer på fältet samtidigt. När alla sex av dina karaktärer missar sina overwatch skott mot en ensam fiende som dessutom när det är dennes tur får en kritisk träff på din kryppskytt som du placerat en skärm bort och dödar din krypskytt trots ”full cover” då är det tydligt att spelet är gjort för att du ska misslyckas.
När det sker så försvinner all glädje för mig att spela Xcom. Jag blir frustrerar, irriterad och förbannad. Framför allt när jag i samband med mitt föregående försök att låta krypskytten träffa fienden så hade jag bara en 10% chans att träffa. Fienden däremot verkar om det går riktigt bra för dig få 100% chans att träffa oavsett hur långt borta dina karaktärer är.
Stress stress och död
Med Xcom 2 så blev det väldigt populärt att tvinga dig som spelare att stressa. Du har 6 omgångar på dig att ta dig en halv stad bort för att hacka ett tåg. För att du ska hinna måste du springa som en galning och skynda dig. Det är då fienderna kommer in i bilden. Lämnar du dem ifred dödar de dig, beskjuter du dem så måste du i princip rensa rent på en omgång annars blir det väldigt svårt att hacka tåget. Som sig bör har fienden sina bästa fiender som skydd för tåget. Det blir kaka på kaka, stress, starkast fiender runt tåget och med ovan nämnda orättvisa att du kan bli träffad bakom en vägg så är Xcom 2 frustrerande. Spelet har sina ljusa stunder men det blir även irriterande när man tvingas stressa på det sättet.
Att fienden kan förstöra den terminal i tåget som du ska hacka gör inte saken bättre. Givetvis gör de detta när de för en gångs skull missar dig men råkar träffa tåget istället så att det sprängs.
De utvalda
Med expansionen War of the Chosen får du bekanta dig med tre motståndare som är starkare och elakare än vad alla andra fiender är förutom de sista nivåerna.
De utvalda har förmågor som liknar dina egna. Allt ifrån att inte trigga igång overwatch skott till att kunna slå ut stora delar av din grupp med en enda förmåga. Det är irriterande eftersom du tvingas att splittra din grupp. I slutskedet av spelet är varje enskild soldat väldigt stark och kan överleva. När det är i början av spelet så har du trygghet i större skaror. Hur roligt är det då att se en utvald använda en förmåga som knockar alla dina karaktärer eftersom du placerde dem i en klunga? Det är inte roligt alls.
Som motståndare med sina unika förmågor är det utvalda helt underbara. De ger spelet en boost och är en stor del av varför jag tycker att expansionen är värd att inskaffa.
”A Glutton for punishment” är ett uttryck som verkligen passar in på oss som spelar Xcom. För spelet har allt ifrån omöjliga skott av fienden till att du point blank genom att stå bredvid en fiende kan missa eftersom fienden står och trycker mot en vägg. Vilket är skrattretande men spelets mekanik är så. Det motsatta verkar dock inte gälla om fienden anfaller dig i liknande sits så är det alltid en träff.
Xcom och Xcom 2 med sina expansioner under de sessioner när du lyckas är en ren endorfinkick för dig som spelare. När dina strategier lyckas och du lämnar lik av utomjordingar omkring dig. Samtidigt när spelet märker att du mår bra börjar det verkligen att jävlas med dig och då byts endorfinerna ut mot ren ilska. En bättre balans hade varit att föredra för det är verkligen allt eller inget.
