Ett slut och en början. Resan som jag trodde var slut får ett extra kapitell och jag vet inte riktigt hur jag känner.
En fortsättning
Efter händelserna i Cold Steel 4 trodde jag inte att vi skulle få ännu en fortsättning. Men det visar åtminstone på hur väl Falcom känner sin publik. Med Trails into Reverie ger de oss en mellanlandning mellan Erebonia och Calvard. För i nästa spel så kommer vi att besöka Republic of Calvard och jag ser fram emot det.
Reverie är också det 8 spelet som bygger på samma grundidé i striderna med Quartz. Som har utvecklats ytterligare men ändå behåller sin grund så man känner igen sig utan problem.
När vi börjar är det dags för Crossbell att bli självständiga. Efter att ha ockuperats ännu en gång är det äntligen dags för Lloyd och hans SSS att ge Crossbell sin frihet. Tyvärr går inte saker och ting som de förväntar sig och Lloyd blir allvarligt skadad.
Det är nu som spelet blir litet som en bok. Du har ett enormt karaktärsgalleri från Cold Steel, Azure och Trails in the Sky som fortfarande är tillgängliga. När Falcom då väljer att specifikt fokusera på 3 specifika karaktärer och deras grupper var de tvungna att dela upp spelet. Rean och hans klass 7 stöter på problem när Prins Oliver och hans hustru försvinner spårlöst när de var på smekmånad. Lloyd slåss för att frigöra Crossbell slutligen och den mystiska nya introduktionen ”C” har en helt egen agenda.
När spelet börjar är det ett saligt hoppande mellan de tre huvudkaraktärerna. Då jag får veta att ”nu kan du inte fortsätta längre utan att du har spelat längre med de andra”.
Det är nu systemet ”Trails to Walk” introduceras som möjliggör att jag kan fritt hoppa mellan de 3 huvudkaraktärerna. Vilket på pappret låter som en bra idé. Tills man inser att alla föremål man köper med en av de tre karaktärerna är låsta till dem. Vilket öppnar upp för resurshantering på ett extremt sätt.
Jag gillar konceptet litet, då det är skoj att se liknande händelser ur flera karaktärers ögon. När C smyger runt och stöter på Rean och hans kamrater ser man dem i förbi farten. När man sedan spelar som Rean får man en helt annan upplevelse på samma scen. Författarna och scenario skrivarna hos Falcom är riktigt duktiga som lyckas att skriva ihop de här delarna och hatten är av för kvalitén.
En gemensam front
Striderna har fått en del nyheter. Mycket av det gamla sättet att spela som jag gjorde. Så mycket evasion som möjligt är inte längre görbart. Tack vare att föremålen har blivit så mycket svagare, istället har det skapats nya föremål som gör det man vill.
United Front introduceras där man med ett minimum på fem karaktärer i gruppen kan använda en gemensam attack. En vidareutveckling av Burst-attack om man så vill. Med ett max antal på åtta som gemensamt antingen attackerar, läker eller använder magi på alla motståndare eller sig själva kan man göra en hel del intressanta saker. Orders finns kvar sedan Cold Steel 3 och det är litet ledsamt att man nu i tredje spelet har samma. De kunde ha gjort sig litet besvär och ändrat om dem litet.
Striderna i sig är för mig helt beroende på vilket grupp jag har. C och hens medlemmar är den grupp som är svårast att spela med då när jag spelar så är en stor del av spelet buggat. Med Rean och Lloyd har karaktärerna sina länk-nivå grundade förmågor, allt från att skydda sin partner till att återgälda skada finns här. Men av någon anledning så har C och alla nya karaktärer i Reverie bara en ”Link Attack”. Så spelet har någonstans blivit felkodat och man saknar en hiskelig mängd med förmågor.
Bossarna är inte svåra, men är du inte förberedd så kommer de att ta onödigt lång tid och medan vissa strider får extra svårighet i form av bonusuppdrag som att besegra bossarna inom ett visst antal rundor eller ta ned bossen till en viss mängd hälsa så är de i grunden jobbiga. Som de ska vara visst men de kunde ha blivit litet mera intressanta.
Varför i helvete introduceras ett lotteri?
Reverie Corridor, en ”nyhet” som vi först stötte på i Cold Steel 1 får här nu en större del. En väldigt stor del skulle jag vilja säga. Efter att man kommit en viss bit in i berättelsen hittar Lloyd och Rean speglar i sina fickor, de vet inte hur de kommit dit och plötsligt är de på en annan plats.
Här finns allt de kan önska sig, kortspel, titta på gamla minnen, ett träd som återställer dem, utmaningar, grottor att utforska och jag vet inte allt.
Dessa ”grottor” ersätter det gamla skolhuset i Cold Steel eller bunkern i Cold Steel 3. Meningen är att du här ska spendera tid för att träna, levla upp dina karaktärer, skaffa quartz och i viss mån även förbättra din utrustning. Du kommer att spendera en hiskelig enormt stor tid här i alla fall.
När du springer omkring i dessa korridorer och slåss får du kulor i olika färger. När du sedan är tillbaka i din bas så har du möjligheten att öppna dessa kulor. Med silver får du föremål, quartz och så. Med blå får du specifika ”minnen” i form av scenarion. Med röda så får du mini-spel och med guld får du extra hjälp i form av olika karaktärer som importeras.
Allt detta är precis som ett lotteri och jag fattar inte för fem öre varför de gjorde detta val. Visst att du har en grupp på kanske 30 karaktärer där alla behöver levlas så för att det ska vara lönt att springa igenom korridoren för elfte gången så får du en belöning i form av dessa kulor. Som kan ge dig de bästa utgåvorna av magier och annan utrustning.
Jag förstår men samtidigt så hatar jag det. Att då denna korridor är en så pass stor del av spelet gör det mig ledsen. De kunde ha utvecklat berättelsen mer, givit oss mer ställen att besöka, mer berättelse men nej, vi måste springa i Reverie Corridor istället.
Mini-spel överallt
Reverie är en samlingsplats. Med massor av mini-spel att spela. Allt ifrån att man med ett VR-headset kan uppleva en stranddate med sina kamrater till att få se de mer ”mörka” alternativa karaktärerna med Magical Alisa eller bara ta en skön båttur.
Mini-spelen får ett mycket större omfång då man i tidigare spel bara hade ett har man nu i princip alla. Vantage Master, Pom-pom och jag vet inte vad allt heter. De vill verkligen att man ska spendera 90% av all tid i Reverie-korridoren.
Översättning och slutsats
Spelets originella namn är Legend of Heroes: Hajimari no Kiseki. Vilket kunde ha översatts med Legend of Heroes: Trails of Beginnings. Vilket hade varit en intressant titel. Istället valde NISA att ge den titeln Trails into Reverie.
Och med tanke på hur jävla mycket tid man spenderar i Reverie Corridor så förstår jag anledningen. Men jag tycker inte om det.
Flera utav de CP-baserade förmågorna och magier som finns i spelet har samma tooltip. Trots att de gör annorlunda saker. De ovan nämnda buggar med att länk-förmågor saknas och är bara ”link attack” känns konstigt. Jag stöter på en bugg som gör att spelet inte kan ta sig vidare då en NPC faller igenom golvet i en scen. Spelet fryser inte utan bara fastnar, precis som den stackars NPC som nu är fast i limbo.
Spelmässigt så är det kul att återse alla karaktärer som man skapat relationer med i de 7 tidigare spelen. Striderna blir litet tråkiga då det nu är 5 spelet som man ser Rean göra samma sak. I ett skede så lyckas jag dessutom skapa en karaktär som tack vare sin master quartz automatiskt är fokus för fienden och hon har 91% chans att undvika alla inkommande anfall. Jag kunde lämna spelet på och gå därifrån och när jag kom tillbaka senare så var striden över och ingen hade blivit besegrad.
De nya karaktärer som introduceras har alla sin plats i berättelsen och jag hoppas att jag får se dem igen faktiskt. De är alla intressanta och skapar ett stort intresse för mig.
Legend of Heroes: Trails into Reverie är den avslutande delen till Crossbell och Erebonia-sagan som började med Trails into the Sky. Som avslutning ger det oss fans en enormt stor köttbit och lovar gott inför framtiden. Om de nu kan komma bort ifrån att placera halva spelet i en slumpmässigt genererad dungeon.
