Jag har alltid velat att spel ska handla om att man som spelare har roligt. Jag minns med stor ömhet mina första stapplande steg med Super Mario Bros. till NES. Hur jag med enorm glädje och fascination sprang genom banorna för att se vad nästa bana skulle ge mig för upplevelse.
Att gå från värld 1 banor ovan och under jord till första banan 2-2 tror jag det var som var helt under vatten var underbart. Att se hur de olika slotten var gjorda och vilka hemligheter de skulle låta mig hitta. Att med hjälp av ljud lära sig rätt väg genom slotten för att bekämpa Bowser var en rolig upplevelse och innan jag kom på tricket. Jisses vad jag dog på grund av att tiden tog slut. Idag ligger de olika slottens rätta vägar raskt i minnet och jag måste bara höra första korrekta ljudet för att hitta rätt.
En annorlunda nutid
Idag är det dock annorlunda. De större spelen idag verkar vara lika mycket som att kasta skit på sina motståndare som att vara bättre än sina lagkamrater. League of Legends och DOTA2 med ypperliga exempel på när spelets community verkligen hamnat på fel ställe och det är alldeles för mycket skrikande och vrålande. Skulle du råka hamna på twich-chatten under GDQ så ger det inte något bra bild av spelcommunities överlag. Det är rasism, egocentriskt och att råka se en tjej vara duktig på ett spel är fruktansvärt. Som spelare och som någon som vill att spela ska vara för alla och att alla ska ha roligt är det fruktansvärt att se.
Tyvärr görs ingenting åt detta utan det får fortsätta år in och år ut. Allt i takt med att eventet växer blir antalet tittare större och det blir allt värre chat-upplevelse för de som vill se vad twitch kan vara för något.
När jag spelade Street Fighter 2 till SNES och förlorade mot min mor var jag inte på något sätt graciös. Jag svor och ville spela en gång till. Min mor var den enda i samhället som kunde slå mig i SF2 och nu när jag ser tillbaka på det hela så var det en härlig upplevelse.
När jag spelar StarCraft 2 och fan gjorda spel så får jag flertalet ggr uppmaningen att jag borde stänga av spelet och lämna det. Vilket ju är bättre än att jag borde ta livet av mig bara för att jag inte spelar som vad denna ”spelexpert” gör eller hade gjort.
Med fasa minns jag en del forumträffar som jag varit på. Där spelare och vänner spelat FPS spel och blivit väldigt verbala när de dött i spelet. Anklagat varandra för att fuska (kolla på den andres del i split-screen) och även ordvalen har shockerat mig. Jag är uppvuxen med att man inte kallar varandra för bögar och vad man ska göra med varandra. Så att se människor som var så mycket yngre än mig använda det som nästan hälsningsfras gör mig ledsen. Världen är mycket elakare idag än vad den var när jag växte upp vilket också reflekteras på de spelare som växer upp.
Tillbaka till ämnet
Med den utflykten i varför jag helst spelar själv i min ensamhet så är vi tillbaka till varför jag spelar spel. För att ha roligt. Att få utforska andra universum där världen inte ser ut som min egen. När jag spelade Yakuza: Kiwami var det nog första spelet som var baserat i verkligheten på en väldigt lång tid. Och jag älskade det. Striderna var litet konstiga men när man vant sig så är upplevelsen och berättelsen otroligt charmig. Majima är nog hittils min favoritkaraktär under 2017 bara för hur pass galen han framställs som.
Snart kommer jag att spela Utawarerumono: Mask of Truth, uppföljaren till den tidigare Mask of Deception. Med sina varma karaktärer och sättet som spelet slutade på vill jag verkligen veta hur det kommer att fortsätta. Oshtor kommer att ha en hel del på sina händer. Jag vill veta hur det gick för Kuon. Saker som gör att jag vill fortsätta spela är roligt.
Frustration är ibland en väldigt dominerande känsla. För tillfället spelar jag en del Xcom 2: War of the Chosen. 99% chans att träffa och point-blank och missar vilket resulterar i att hela min grupp blir slaktade som foder är frustration i sin finaste vilja. Den lyckokänsla som det blev när jag laddade om sparfilen för att sedan göra samma sak med motståndet är farlig.
Att spela spel för att ha roligt. Att få uppleva nya världar eller för att få känna en lyrisk glädje över att ha överlevt ett svårt uppdrag är tre anledningar till att jag spelar spel. Upptäcker jag att ett spel inte är roligt så spelar jag det inte mer. Jag vet om flertalet ggr då jag provat ett demo och nästan slängt kontrollen i väggen för att jag hatat upplägget eller innehållet. Om jag köpt spelet senare? Nej.
I flertalet fall har jag spytt gala över ett spel som jag inte spelat. Då har jag fått höra att jag ska spela spelet innan jag uttalar mig. Av den anledningen bad jag om att få Final Fantasy 15 i julklapp förra året. Ett spel som verkligen borde ha släppts senare, kanske i år nu när de äntligen börjar kunna släppa vad som jag kan kalla för ett ”färdigt spel”. Att tvingas att betala pengar för ett Season-pass eller valfri DLC för att få se vad som borde ha utspelat sig under spelet i sig är fruktansvärt. Prompto blir åtskild från gruppen i en del av spelet. Istället för att då låta oss spela ”Episode Prompto” valde Square Enix att helt enkelt bara jaha, nu är Prompto borta och vi säger ingenting om vad som hände honom eller hintar inte om du får tillbaka honom som gruppmedlem senare eller ej.
Hur mycket roligare hade det inte varit om du istället fått följa med Prompto på hans lilla siduppdrag där? Det hade givit mer känsla och gjort upptäckten av honom senare så mycket bättre. Nu sitter han bara där han gör utan någon egentlig bakhistoria. Jag trodde han hade suttit där i flera dagar men enligt episode Prompto så var han ute på en nöjesfärd med en snöskoter.
Att spela för att ha roligt. För att spelet skapar den känslan av framgång när du lyckats med något svårt eller bara att känna ”gud vad skönt, äntligen färdig” är alla enormt bra anledningar att spela spel. Spela inte spel för att sitta och skrika åt dina motståndare eller lagkamrater. Tala definitivt inte om för någon du precis mött som gör en bossfight i Final Fantasy 14 för första gången att denne är skit när hen inte förstår stridens mekaniker. Var den större personen och hjälp dem med vad som blev fel och be dem inte dra dit pepparn växer för ett misstag.
För spel är ju enormt roligt eller hur?
