Nakano har ett sju-till-fem jobb som tar knäcken på honom. Han jobbar sent, sover dåligt och hans arbetskamrater använder honom som fix-it på jobbet när någonting går snett. Hans liv börjar att gå till den milda grad att han börjar bli deprimerad eftersom han bara jobbar, äter halvfabrikat när han kommer hem och sover alldeles för litet.
In kliver den 800-åriga räven Senko. Hon har sett hur Nakano mår och har tillsammans med hennes arbetsledare uppe i himmeln? bestämt att denna depression och nedstämdhet som Nakano bär på måste göras något åt innan han förvandlas till en elak ”spirit”.
Senkos lösning på problemet? Att skämma bort Nakano något så fruktansvärt så att oavsett vad han ber om så ska hon tillmötesgå hans förslag och på så sätt få honom att må bättre.
Det låter kanske som en början till en sliskig harem-serie där Nakano får fler och fler gudinnor hos sig och när det börjar närma sig slutet på serien måste han välja en. Men icke! Sewayaki Kitsune no Senko-san låter dig omhändertas av en mycket tillmötesgående räv.
Städning, matlagning, extra långa tupplurar? Hon ser till allt och för mig är det mer känslan som infinner sig. Jag vet själv hur det är att komma hem till ett hem där ingen egentligen välkomnar dig, maten måste vara något som bara äts och sedan väntar man bara på att kunna gå och lägga sig för att orka med nästa dag.
Senko öppnar upp för något som vi alla behöver. Någon som bryr sig. När jag kollar på denna serie och ser att hon lagar mat åt Nakano är det inte ”hahahaha en tjej i köket, där hon ska vara!” utan mer ”Någon som bryr sig om Nakano och tillsammans kan de bara må bättre och förbättra vardagen”. Att äta varm vällagad mat istället för en burk med nudlar som man värmt i microvågsugnen är som natt och dag med vad det gör för sin själ.
Just denna tanke, hur välmående ens själ blir av att titta på Sewayaki Kitsune no Senko-san är min största anledning att varmt rekommendera serien. När jag hade hund var en av mina favoritsysslor att bara sitta och klappa på hennes svans. Hade jag någon som välkomnade mig hem med ett sådant varmt leende som Senko gör med Nakano eller med den glädje som hundarna visade mig när jag kom hem skulle jag må oerhört mycket bättre idag.
Små saker för många men livsviktigt för mig. Den här serien gör mig varm inombords och jag kan slappna av på ett sätt som många andra serier inte tillåter mig att göra. Senaste jag mådde så här bra av att titta på en serie var när jag såg Bartender. Vilket var ett antal år sedan.
Sewayaki Kitsune no Senko-san är en serie som man kollar på när man har en dålig dag eller behöver känna sig behövd av någon. Jag rekommenderar denna serie varmt. Men skippa över händelserna som sker efter musiken har slutat spela. Då de av någon anledning animerar avsnittets händelser i form av att man själv är Nakano. Varför detta inkluderades förstår jag inte. Inlevelse kanske? Men det känns fel att sitta som med ett VR-headset och nicka eller neka med huvudskakningar.