Nej ni Falcom. Det här var ingenting att hänga i julgranen.
Jag har alltid uppskattat Ys-serien. Sin enkla men rena action, sin snabbhet i utforskandet och möjligheten att på ett roligt sätt lära sig fler förmågor eller bara att rent enkelt grinda och fixa utrustning så man blir överstark.
Med Ys X: Nordics försöker Falcom på nya saker. Efter 9 spel i liknande manér förstår jag att de ville pröva någonting nytt. Resultatet blir däremot ett platt fall som gör att jag önskar att de behållit sin gamla tankebana. Att göra Trails-serien till en mer actionbetonad serie verkar ha givit Falcom idéer på hur man bör modernisera Ys-serien också.
En sedvanlig sörja
I Ys X: Nordics får vi följa med Adol på en resa, ingenting nytt men det stör mig inte. Hans kamrat Dogi gör honom sällskap och redan i introduktionen av spelet syns det att saker och ting är ändrade. Då Adol vare sig lider skeppsbrott, tappar minnet eller vaknar upp på en mystisk ö. Nej han blir anfallen av pirater!
När vi sedan når hamn stöter han på Karja, en nordisk viking. Som nordenbo är vikingar alltid välkomna men när Karja snart byter ut sin klassiska vikingaklädsel mot en lila tight sittande dräkt som när hon springer visar att hon har en hel del att bära omkring på? Intresset svalnar snabbt och hennes klassiska viking utstyrsel blir mitt val.
Spelets koncept, att Karja och Adol blir ihoplinkade via en magisk artefakt så de kan inte vara mer än några meter ifrån varandra och på så sätt skapas problem. Karja vill snabbt lösa problemet, hugga av sin arm men ja. Inte mycket till problematik om det löses så enkelt eller hur? Nej istället är Karja och Adol sammanlänkade i allting. Utforskande, strider, problemlösning.
Via ”runor”, ett av mina stora intressen när jag var yngre ökar mitt intresse, men det fallerar snabbt då runorna blir stenskriveri och istället pratas det bara om ”mana”. Där Adol sin hårfärg till synes får en mer eldbaserad förmåga medan Karja skapar is. Yin och Yang koncept som man känner igen. Dessa förmågor används för att lösa många av de pussel som spelet slänger i din väg för att avancera.
Otacksamt seglande
Med ett skepp i sin ägo byter Ys X: Nordics ut det sedvanliga utforskandet av torn, öar och byar mot att segla världen runt. I en av de segaste skeppfärder jag sett sedan Suikoden 4 och The Wind Waker. När man sedan introducerar strider på vattnet mellan skepp blir jag mer frustrerad, förmågorna är krångliga att använda, man kan äntra skepp för att nå ett koncept likt Ys 9 då man försvarade kristallen med vågor av fiender att besegra för att sedan bli belönad.
Jag förstår vad Falcom var ute efter. Nya koncept att använda, nya saker att prova på och ett sätt att föra Ys-serien framåt.
Men det här är inte det sättet som man ska föra en så klassisk serie framåt. Att man går tillbaka till att endast ha 2 kontrollerbara karaktärer igen medan alla andra är support och till för berättelsen är synd då jag gillade de 4-manna striderna som de tidigare delarna hade introducerat.
Striderna förgyller



Trots att jag i mångt och mycket inte kan hitta något positivt med Ys X: Nordics. Kontrollschemat är krångligt, pusslena tråkiga, utforskandet via båt segt så finns det i alla fall några höjdpunkter.
Striderna när man vant sig vid det nya ”dual” konceptet där man kontrollerar både Adol och Karja för att utföra kombinationsattacker, skiftande mellan de två, möjligheten att återuppleva din kamrat om denne faller är alla saker som jag uppskattar och när striderna sedan flyter på så här pass bra blir det ett nöje att slåss.
Tyvärr varar inte glädjen länge då bossarna introducerar extremt dåliga kameravinklar och QTEs. Första ordentliga bossen introduceras med en QTE dår jag slår tillbaka en sten mot denne. Därefter så lyckas jag inte göra om detta en enda gång.
Att introducera en sådan sak för att sedan inte låta dig göra det igen är riktigt taskigt.
Nej, Ys X: Nordics är ett ypperligt exempel på hur man inte för sin serie in i framtiden.