Förändringens vindar blåser för Yakuza och jag hoppar gladeligen med.
Efter sex spel med liknande upplägg där Kiryuu jobbat för sin klan, sin dotter och slutligen för ett föräldralöst barn har det nu blivit dags för en generationsväxling. Nya ansikten, nytt upplägg med strider i turordning och gruppmekanik.
Ichiban Kasuga, lämnad på ett spahotell av sin mor och såvida uppfödd bland prostituerade och gangsters slog sig in som Yakuza på ren och skär tur. Efter ett misstag där han slagit ner en Yakuza för att få litet snabba pengar räddas han av ledaren för Arakawa. Därefter gjorde Ichiban allt han kunde för att slutligen bli accepterad i familjen.
Som Yakuza har han det dock inte lätt. Han tänker alldeles för mycket på de som han borde slå sönder och samman när de har skuld hos familjen. Istället hjälper han dem och det uppskattas inte av alla de andra medlemmarna, dock verkar Arakawa själv uppskatta Ichibans syn på hur en Yakuza ska agera.
Efter ett missöde tar Ichiban på sig skulden för ett mord som en av hans klanmedlemmar gjort och spenderar 18år i fängelse. När han sedan kommer ut från fängelset är ingenting sig likt. Hans fadersfigur och patriark i Arakawa klanen har slagit ihop sina påsar med Omi-alliansen, ett namn som sedan länge legat i feud med Tojo-klanen där Kiryuu befann sig. Efter ett första gradens förräderi har Omi-alliansen tagit över Kamurocho och Tojo-klanen har försvunnit. Arakawa klanen står bakom detta, något som Ichiban inte kan tro och därför beslutar han sig för att ta reda på vad som verkligen har hänt och varför under de 18år han var borta.
Ett nytt hem
Kamurocho har varit som ett andra hem när jag spelade tidigare Yakuza-spel. Flytten har med Like A Dragon gått till Yokohama och det är en enorm fröjd att få se ännu en stad i princip återskapad bit för bit. Jag gillar detaljerna och jag gillar ombytet. Spelet gör sig verkligen mycket besvär med att göra allt så detaljrikt det kan, vilket innebär att för min gamla PS4a så blir laddningstiderna litet längre än vad jag önskat mig. En PS5a kommer troligen att förkorta detta tider vilket gör spelet mer fokuserat? Det är svårt att behålla fokus då jag efter en scen måste vänta på att staden ska laddas in i några minuter.
Det stora paradnumret dock som kommer antingen att bemötas med gläjde eller ramaskrik är det nya turbaserade stridssystemet. Ichiban växte upp på Dragon Quest och ser sig själv som en hjälte när han slåss. Så han tar gärna ett par träffar av motståndare som han borde kunnat besegra lätt. Jag ser liknelser med Dragon Quest 11 då Ichiban och hans vänner rör sig på skärmen, samma sak gäller för motståndarna och man har alternativ som attackera, förmågor, försvara eller diverse.
Perfect Guard infinner sig också så man har en aktiv roll i den defensiva biten. Vilket jag uppskattar, även om jag inte är fullständigt ok med att man inte tar 0 i skada när man utför en perfect guard. Ibland kastar sig Ichiban bakåt och undviker på så sätt attacken helt och hållet, antingen har jag inte förstått hur man gör dessa perfect guards ”perfekt” eller så är det beroende på vilken form av attack som kommer.
Utöver detta så är striderna nu fräscha och man har en liten bättre överblick av vart ens fiender befinner sig, hur de är beväpnade och detaljer får för mig en helt annan överblick. Något jag välkomnar. Till detta läggs en mer strategisk synpunkt då vissa av dina förmågor kan göra så att motståndaren blir snurrig, alltså kan han inte anfalla dig och du får fria attacker.
Gruppdynamiken blir därför viktigt och jag har roligt med striderna då jag i de tidigare Yakuza-spelen haft problem med överblicken där fiender attackerat mig bakifrån utan att jag ens sett dem. Man kan fortfarande springa runt på gatorna och leta diverse ohygg att puckla på för att få erfarenhet och pengar. Maten jag hittils ätit i spelet har bara varit en kort dialogruta istället för att som i Yakuza 6 visa Kiryuu när han glupskt äter upp allt han beställt. Jag saknar den typen av animation litet grann. Det känns som att fokus har lagts på att det nya stridssystemet ska bli så bra som möjligt.
Något som många nog kommer att uppskatta då skillnaden mot de tidigare spelen är enorm. Sedan kan jag inte undgå att småle när Ichiban springer mot en motståndare, plockar upp en cykel som stod parkerad och sedan dänger den i skallen på motståndaren. Smådetaljer men ack så trevligt att se.
Ju mer du slåss desto mer erfarenhet får du, din ”roll” har förmågor som kan göra livet enklare för dig. Att på ett sådant sätt introducera klassförmågor är roligt och jag trivs med att spela.
Personligen har jag inte kommit hundraprocentigt till rätta med kontrollen när jag utforskar Yokohama ännu. Jag springer ofta in i väggar och skulle det vara i verkligheten skulle nog de förbigående undra vad i helsike jag sysslade med. Men jämför jag med hur stel kontrollen var i exempelvis Shen Mue så är detta en sådan enorm förbättring att jag egentligen inte borde klaga. Du har kontroll över Ichiban och misslyckas du är det helt och hållet ditt egna fel.
Yakuza: Like A Dragon är en trevlig bekantskap, ett otroligt vågat nytt spel i serien och de förändringar som gjorts är inte för alla. För mig så är resan till Yokohama och det nya galleriet av karaktärer trevliga bekantskaper och jag kommer vilja se mer av dem.