En resa till Japan som en Yakuza. Resan blir ett nöje.
Yakuza: Kiwami börjar med din roll som Kazuma Kiryu, Dojimas drake. Som högt uppsatt i yakuzafamiljen Dojima är det honom som hans underlingar ser upp till och som lyder hans minsta vink. Till skillnad från många andra familjer har Kiryu väldigt stark hederskodex. Även om man är Yakuza så ska man inte bete sig som att man äger världen. Man ska bete sig med värdighet och ge människor en chans. Hans hederskänsla gör honom enligt Majima Goro svag men Kiryu håller inte med. De tillhör olika familjer där Majima är anseed att vara galen men han håller ett gott öga till Kiryu. Känslan jag får av dem är en blandning av rival och extremt goda vänner.
En trevlig bekantskap
Yakuza: Kiwami är mitt första Yakuza spel även om serien har nått upp till sex officiella spel och en hel del spinoffs. Grunden har varit att man som Kiryu får uppleva hur det är att vara en Yakuza. Gå runt i Japans städer och utföra diverse uppdrag. Eller bara spendera litet tid i närmsta arkadhall eller äta god mat. Konceptet är något jag känner igen från Segas Shenmue till Dreamcast och det känns som att spelen har en del gemensamt. En extremt känslig kamera som kan gå från att ge dig en bra överblick till att vara din värsta motståndare.
Framför allt i strider blir detta uppenbart. Jag kan slå en motståndare på käften när jag plötsligt bara faller handlöst framåt. En annan karaktär har tagit sig in bakom mig utanför kamerans synfält och anfallit mig. Striderna är baserade på fyra stilar där de alla har olika styrkor och svagheter. Att med genom att hålla ner en av de fyra riktningarna på det digitala styrkorset byta stil mitt i stridens hetta är ett välkommet inslag som jag önskar att fler spel använde sig av. Om en fiende är för snabb för den långsamma men kraftfulla stilen kan man snabbt byta till en stil som är mer baserad på snabbhet.
Tio års väntan
När spelet börjar är det mycket som sker. Kinryu står över en död yakuzaboss med ett vapen i hand, vi kastas tillbaka en dag då Kinryu och hans vän Nishikiyama firar deras ömsesidiga kärleksintresse Yumis födelsedag. Firandet slutar med att Kinryu somnar vid baren där Yumi arbetar och det som sker därefter är vad som inte får hända. En död yakuzaboss som är familjens överhuvud dör och Kinryu står som anklagad. Fängslad under tio år och när Kinryu kommer tillbaka till sitt distrikt är ingenting sig likt. Hans hederkodex förblir intakt men världen omkring honom har blivit rå och elak och det är här som spelet på allvar börjar. Som Kinryu att leta reda på Yumi och att ta sig tillbaka till sin forna glansdagar som Dojimas drake. Det uppstår även problem för Yakuzafamiljen där 10 biljoner Yen har försvunnit och Kinryu är väldigt intresserad av att ta reda på vart dessa biljoner tagit vägen.
En enorm värld
Världen som du spelar i må vara en stad men ack så enormt vacker den är. Jag fastnar flertalet timmar bara genom att lära mig hur alla sidgångar och gator går. Spelets karta är utmärkt på att märka ut vart händelser utspelar sig som behandlar spelets berättelse och scener. Samtidigt upplever jag att vissa sekvenser så är jag helt blind och måste springa omkring och leta efter NPC karaktärer för att få info om vart jag ska gå. Detektivarbete ala Shenmue. Jag njuter av promenaderna men märker att spelet saknas litet konsekvens. Om jag springer och råkar nudda en förbigående fotgångare så rycker de till, som dig bör. Går jag så blir det ingen reaktion alls. Vilket det borde bli men det är småsaker. Miljön är underbar. Att sitta och äta litet god mat har aldrig varit så rogivande och om jag vill så finns det arkadhallar i spelet om jag vill spela litet gamla sega spel.
Spelet blandar och ger. När jag i introduktionen letar efter en ficktjuv så får jag ingen hjälp av spelet utan måste springa arslet av mig för att komma till rätt plats på kartan för att få en liten filmsekvens. Därefter kan jag prata med NPCs för att få veta vart ficktjuven försvann. Men i ögonblicket senare när jag letat rätt på ficktjuven så får jag en tydlig indikation av spelet att HIT ska jag gå för att berättelsen ska fortsätta.
I stort sett har jag bara småsaker att säga negativt om Yakuza Kiwami. Spelet är stort, roligt och utmanande. Jag var tvungen att gå ner i svårighetsgrad för att spelets normala svårighetsgrad i strider besegrade mig gång på gång. Frustrerande men lärorikt.
