Efter flertalet experiment ger nu Sega oss det som vi från första början längtat efter. En spelmässig uppföljare till deras första Valkyria Chronicles.
När jag först såg Valkyria Chronicles 4 utannonseras blev jag upprymd, intresserad och glad. Allt som de visade talade för att allt som jag fullständigt älskat med det första spelet var tillbaka. På en konsol som klarade av att visa de enorma kartorna som serien gjort sig förtjänat av istället för små trånga utrymmen som var en nödvändighet på grund av PSPs begränsningar. Eller det konstiga experimentet som var Valkyria Revolution.
Valkyria Chronicles 4 utspelar sig parallellt med det första spelet i serien. Men istället för att kämpa som en del av den frivilliga armén har du här tagit värvning i Federation Army för att slå tillbaka Imperiet som förvandlat din hemstad till aska. Som Squad E i Ranger plutonen tar du dig an de uppdrag som den vanliga militären tycker är omöjlig att klara av. För Claude Wallace så kan uppdragen verka omöjliga men med strategiskt tänkande, ”wind whispers” och en sammansvetsad grupp som följer honom klarar Claude av att genomföra uppdragen.
De klassiska rollerna scout, shocktrooper, sniper, engineer, lancer får nu tillökning i form av grenadiers. Alla rollerna har sina egna styrkor och svagheter och det är genom att kombinera dem tillsammans som du utför uppdrag med briljans. Min egna favorit taktik är att kolla läget med en scout (bra rörlighet och träffsäkerhet men låg hälsa och svag attack) och sedan när ”målen” blivit markerade så lägger jag an antingen med en sniper eller vandrar inom räckhåll så att en grenadier får slunga iväg litet granater på helt ovetande stackare. Vill man istället använda sin armerade tank för att spränga bunkrar eller skicka kanonskott på ont anande motståndare så är det en möjlighet. Du väljer helt själv hur du vill ta dig an utmaningarna.
Jag brukar inte vilja tala om hur spel ser ut men jisses skymning vad vackert VC4 är. Canvas-motorn som används i alla VC spel får verkligen en enorm uppgradering här då striderna aldrig sett bättre ut. Hår som böljer i vinden, kulor som flyger runt omkring dig och enorma vidder av olika format. Till och med vädret lyckas se otroligt bra ut och väder med regn, snö och vind är något som inte alla lyckas med.
Smidigheten med vilken du försiktigt kan vandra runt hörn eller raskt springa över öppna fält är enorm. Oavsett hur du vill spela så finns möjligheten där. Vilket är något jag gillar enormt mycket.
Svårighetsgraden är blandad. När jag spelar de första uppdragen känns de för lätta. Men några senare uppdrag som du kastas in i rask takt känns istället väldigt svåra. Så fort du har en ”boss” i form av en speciell enhet från din kamratgrupp Squad F eller en specialgjord tank från Imperiet så känns dessa fiender riktigt obalanserade. De är riktiga plågoandar och det krävs att du snabbt ändrar taktik för att kunna utmanövrera dem. Känslan när du väl lyckas efter upprepade försök eller ren tur är dock svårslagen.
Musiken är enormt passande för de olika scener som visar upp och jag vill nog säga att det är bland den bättre musiken jag hört i år.
Skillnaderna mot VC1 är att spelet har enormt mycket mer att ge. Squad Stories som i VC1 handlade om dina ledare i de olika grupperna har här blivit omfördelade till din patrull. Vissa av din grupp arbetar bättre med vissa än andra. Sätt dem på fältet tillräckligt ofta så får du chansen att lära känna de litet bättre. Sådana detaljer gör att du vill prova olika uppsättningar av enheter bara för att få veta mer om individerna själva.
Jag fullständigt älskar också att Sega tagit till sig av hur deras användarbas spelade VC1 där scouts kunde vara i princip obalanserade. I VC4 så fungerar det inte riktigt att bara skicka iväg en scout för att rensa upp fältet då Grenadiers och tanks och att rusha iväg oftast möts av förstärkningar som med lätthet prejar ner sin ensamma scout. Fruktansvärt irriterande när det händer men det visar att Sega lyssnar och tar till sig hur spelare spelar och försöker göra spelet mer utmanande.
I korta ord så kan jag inte beskriva hur lycklig jag är över att Valkyria Chronicles äntligen är tillbaka på en konsol och inte en bärbar. Alla dessa experiment som Sega sysslade med gjorde mig mest besviken men detta, detta är verkligen den uppföljare som fansen vill ha. Gillade du hur VC1 utspelade sig så finns det ingenting som hindrar dig från att införskaffa VC4. För att kämpa för frihet och sina kamrater har aldrig varit så viktigt som vad det är i VC4.
