Å eviga Valefor, skänk oss dina välsignelser och låt oss för evigt tjäna dig!
Auto-battlers är ett område som jag både gillar och ogillar. Jag gillar de när det är snabbt, enkelt och ger klarhet i varför karaktärerna gör som vad de gör. När AIn är dum och inte tänker smart blir jag lätt irriterad. Valefor är både gott och ont då jag gillar gruppbyggandet där varje karaktär som jag kan anlita inte känns som att de inte har där att göra. Jag ogillar när jag tycker att jag borde ha vunnit striden men fienden besegrar mig med lätthet eller när jag inte förstår varför en motståndare gör så mycket mer skada än vad jag själv gör.
2 former
Valefor beskrivs som ett spel baserat i en mörk fantasy värld. Där du rekryterar hjältar, utforskar grottor eller slåss mot andra i PvP. Som ni vet är jag en väldigt stor njutare av en stor saftig berättelse är Valefor en enorm besvikelse. Det finns absolut nada i form av en berättelse.
Istället när man utforskar grottor under kampanjen hittar man istället stenar med meddelanden från guden Valefor. Som är en salig sörja av de 3 raserna Orcher, Människor och Älvor. Deras historia? Deras önskemål? Deras motivation? Det går inte att göra något av dessa styliserade meddelanden. Enda pluset med dem är att när man hittar dem så är musiken otrolig. Jag tror inte att jag upplevt att dialogen har sjungits i takt med musiken förut och detta är något som jag nu verkligen vill uppleva igen.
Tröttnar man under kampanjen på att utforska grottorna så finns möjligheten att snabbt hoppa in i spelets andra läge, PvP. Där du får välja bland slumpmässiga karaktärer för att sedan bygga upp din trupp och slåss mot andra människor. Eller rättare sagt andra människors trupper. Så vet du exakt vad du vill ha till din trupp och vilka olika trinkets som varje karaktär ska ha? Du har ett enormt försprång mot andra (mig själv inkluderad) som mest är där för att se hur saker och ting fungerar.
Bygg din värld
När du inte utforskar grottor i kampanjen kan du via en byteshandel bygga torn, pilbågsarenor, ge dina älvor, orcher och människor plats att bo med mera. Varför är detta så viktigt? Jo för att när du når ett visst antal byggnader av samma får du bonusar i grottorna. Människor får en ren % ökning i sin skada, klassen riddare får mer hälsa och skydd, älvorna ger dig bonus i den mängden mana som du börjar med.
Detta sammanfogas också i ditt trupp byggande då du kan anlita karaktärer som får ras-bonusar beroende på hur många av samma ras du har med i truppen.
Kort sagt är det roligt att bygga upp sin värld och på så sätt göra sin armé starkare. Då Valefor även är ett rogue-like så ju längre du spelar desto starkare blir du. Även om det inte är en säkerhet att du kommer att vinna varje strid då placering av enheter, vilka välsignelser du valt och din utrustning spelar alla in.
Valefor är ett bra spel, men
Jag sträckspelade Valefor. Efter ynka 14h hade jag klarat av kampanjen. En kampanj som när jag börjar den får välja mellan de 3 raserna. Givetvis trodde jag att jag skulle få mer ras-fokuserad kampanj med berättelse som tillhörde, men icke.
Istället blev det en sammanslagen historia om alla 3 raserna där varje grotta mer är tänkt som en uppvisning av de olika raserna, även hur kraftiga rena djur kan vara om man placerar dem rätt och gör korrekta trupp bildningar.
De olika föremål du hittar, trinkets som jag kallar dem går att kombinera med varandra. Vill du ha 1200 mer i hälsa? Som tillsammans med en välsignelse från Valefor gör så att dina riddare får ytterligare 45% mer hälsa? Eller vill du istället att din orch spiritalist ska anfalla 30% snabbare med ökad magisk effect så hennes unika förmåga triggars oftare?
Valen du kan göra för de trinkets som släpps slumpmässigt i varje karta är stor och du kan snabbt göra en grupp riktigt stark. Som i striden efter blir fullständigt sönderslagen för att du placerade dina riddare inom räckhåll för en mänsklig magiker som sprängde de sönder och samman då de har välsignelsen att deras magi gör 45% mer skada.
Frustration går hand i hand med glädjen av att äntligen besegra en grupp som alltid tidigare slagit dit. Men avsaknaden av en berättelse och att spelet är så pass kort innebär att spelen hoppar som attan mellan olika grader av glädje, frustration och en stort fråga varför de gör såhär?
