En hjärtskärande berättelse som lever och dör med sin berättarteknik.
Hur Aquaplus med så enkla tekniker lyckas få mig att ligga flera timmar och gråta kommer jag aldrig att förstå. När jag spelade den ursprungliga versionen på PC ala 18+ så blev jag förundrad över berättartekniken, musiken och hur levande karaktärerna kändes.
Spola fram till dags datum och PS4 versionen är släppt. Jag är äldre och mer van vid att läsa spel på en TV istället för dator. Mina erfarenheter har gjort mig mindre stabil och så återupplever jag känslor som jag trodde jag glömt. Berättelsen som börjar med Prelude to the Fallen och får sin upplösning i Mask of Truth gnager på mina känslor med glädje och sorg. Att veta vad som kommer gör inte upplevelsen sämre utan för mig när hjärnan skickar ut signaler om ”nu kommer det här ske, var beredd!” så förstärks resultatet närmare.
Hakuowlo vaknar med en brännande smärta. Han har problem att röra på sig och när han blir frågad av sin omhändertagare Eruru vad han heter så minns han ingenting. Inte hur han kom dit, inte hur han fick de livshotande skador som han nu blir behandlat för. Inte ens sitt namn. Det är Eruru’s farmor Tuskur som ger honom namnet Hakuowlo, samma namn som hennes döde son. Redan med den informationen rycker Utawarerumono i mina känslor och det blir inte lättare att ta sig igenom spelet senare.
Konstig minnesförlust
Trots att Hakuowlo inte minns sitt namn, vart han kommer ifrån eller just om ingenting har han kunskap om för tiden avancerade metoder för jordbruk och hur man med lätthet bryter metal. Detta gör han för att ge tillbaka till byn som tagit hand om honom. Soporo och Tereo är två vänliga själar som man snabbt fäster sig vid, hela byn Yamayura är full av vänliga själar som är nöjda med tillvaron även fastän de måste jobba och slita för brödfödan, betala skatt till den adelsman som styr landet. Inga problem då de har varandra tankesättet är värmande och tillsammans med den ytterst trevliga musiken fastnar jag för den hemtrevliga byn.
En förädling av ett gammalt spel
Något som slår mig är hur mycket renare och stiligare all artwork är jämför mot den ursprungliga versionen. Alla scener, bakgrunder, artwork och allt har fått en uppsving för att passa bättre i och se bättre ut i 1080p. Resultaten är enorma och jag gillar verkligen all den tid som Aquaplus lagt ner på att behålla den gamla stilen men modernisera den för 2020-talet.
Musiken är remixad och det finns möjlighet att använda sig av det ursprungliga soundtracket eller det remixade som har ett par låtar från Mask of Truth och Deception. Mer passande musik till de scener som utspelar sig, allt från lugna lullabys till smärtsamt ledsna melodier återfinns och jag hittar inte en enda liten musikbit som jag tycker illa om.
Likt Utawarerumono: Mask of Deception/Truth så är spelets strider taktiska och utspelar sig på ett klassiskt rutnät. Dock så har utmaningen i striderna i Prelude to the Fallen i princip inte existerande om du tänker dig för. Striderna i de Mask of Deception/Truth krävde litet mera tankeverksamhet och användandet av ”Zeal” vad nödvändigt att planera. Prelude to the Fallen gör striderna enklare och blir slutligen bara en ”attackera fienden tills denne är död” typ av spel. Visst finns det nya co-op förmågor som visar en kort animering där de två eller flera som är med i co-op attacken visar vad de går för men ändå så utmaningen finns inte.
Originalet Utawarerumono: The Ones Being Sung var 18+. Så Hakuowlo blev uppvaktad av spelets damer på olika sätt. Karulau exempelvis förför Hakuowlo i PC versionen genom parfym och ger sig till honom i utbyte mot en tjänst. Camyu dricker mer än bara blod och ömma scener förekommer mellan Hakuwoulo och Yuzuha, en blind dam som inte har långt kvar att leva. i Prelude to the Fallen så byts de delar av scenerna ut mot att vi som spelare få se en enormt vacker blå natthimmel. Ett enkelt och smidigt sätt att lösa problemet på och ändå ha kvar alla scener. Jag gillar deras lösning.
Om det är karaktärerna som drar in mig och striderna som gör att jag vill fortsätta så är det i allra högsta grad berättartekniken som verkligen lyfter spelet. Scener där för gammal mat har ätits och sedan bråkas det om vem som ska gå först på toan, hur Aruru (Erurus lillasyster) leker kurragöma och gömmer sig i den enorma besten Mukkurs mun och blir utspottad när Mukkur blir killad är små scener som lyfter spelet enormt mycket.
Allt presenteras i en ren och enkel form med otrolig musik i bakgrunden vilket gör att läsa vidare till en ren fröjd. Tyvärr var jag deprimerad när jag spelade Utawarerumono: Prelude to the Fallen vilket gjorde att vissa scener gjorde mer ont och jag hade i vissa fall problem att spela vidare. Att spelet då tillåter dig att spara nästan var som helst och sedan fortsätta en senare dag räddade mig flera gånger än vad jag vill medge.
Som spel är Prelude to the Fallen en bok att läsa med inslag av taktiska strider. Det är simpelt, enkelt och lyfter fram hur kort spelet egentligen är. Själva resan är dock emotionellt mycket större och än idag har jag problem att se vissa scener utan att få en tår i ögat. Utawarerumono: Prelude to the Fallen är ett utomordentligt exempel på hur man med en bra berättarteknik kan lyfta ett simpelt koncept till nya höjder.
