Dags att vidga sina vyer genom att sätta tänderna i en genre som jag innerst inne har problem med. Stealth!
UnMetal sticker inte under stol med vart de får sin inspiration ifrån. Metal Gear Solid först och främst, inte de nya utan de klassiska NES liren. Vilket är ett vågat steg då spelet måste slåss med några av de bästa i genren.
Klarar UnMetal av detta? Absolut och med råge. Allt från dialogen med spelets huvudperson Jesse Fox till smygandet och pussellösandet är superbt och jag gillar verkligen stilen där spelet flörtar med den gamla NES eran fast på ett modern sätt. Texten som används på spelets boss introduktioner är dock litet svår att läsa och är pixlig.
Ett medvetet val som jag både kan dissa och gilla på samma gång. För spelets natur och stil passar det utmärkt. För läsbarhet även i 1080p så är det hemskt. Man ser vad det står men mycket mer är det inte.
Berättelsen är vad som driver UnMetal. Jesse Fox blir anhållen och förd till ett intervjurum där han återberättar vad han upplevde innan han blev tillfångatagen. Fox berättar hur han falskt anklagad för ett brott han inte begått hamnar han i fängelse och som den sanna överlevaren han är vill han givetvis fly. På det enda sätt han kan, genom att smyga sig genom allt. Med sin rappa käft och sluga intellekt lyckas han att skapa ett falskt självmordsbrev som ger honom friheten på fiendebasen.
Man kan se det som att varje skärm är ett pussel, en minibana eller bara ett förråd med föremål till dig. Hur smyger man sig på vakterna utan att de ser en innan man knockar dem?
Att kunna använda mynt som lockmedel eller helt enkelt bara att slå på en tunna för att göra oljud som får vakten att vilja undersöka vad det är som påstår är genialiskt. Samtidigt är det på vissa skärmar väldigt irriterande då man inte ser lösningen på problemet med en gång och då måste använda trial and error. Att lära sig hur soldaterna ser ut när de kikar åt höger och vänster när de bara har ett minimum med pixlar i ansiktet är frustrerande då jag flertalet gånger fått mer än den soldat som jag ville ha tag på.
I samma veva med pusslen i banorna i sig är det oerhört roligt att se idérikedomen som finns. Föremål du plockar upp kan i vissa fall kombineras med andra föremål. En ögonpatch tillsammans med en pinne blir en slangbella som du kan använda för att skjuta bollar av uranium i ansiktet på motståndarna. Genialiskt!
Eller du kan göra eget salt. Eller eget kloroform för att bedöva vakterna med istället för att slå ut framtänderna på de.
Komiken är det inget fel på. Snaran som Fox använde för att först fly ur fängelserummet blir ett omtalat ämne hur han gjorde snaran. I en del så jagas spelaren av en svarm med råttor medan ens avatar byts ut mot en enorm ost.
UnMetals kontroll är för mig spelets stora svaghet. I sin grund är spelet enkelt, en knapp för att slå, en för att skjuta. Men när samma knapp används för att plocka upp de knockade vakterna och du hamnar i en situation där du vill anfalla en vakt men spelet tror att du vill plocka upp vakten du precis knockade så skapar det problem. Det är gammaldags kontroll absolut med en eldkastare som kan antända sig själv och explodera om man använder den för länge.
I gengäld mot en litet sämre kontroll får man en absolut pärla av ett spel där du kan smyga, skjuta och får använda huvudet till att lösa pussel i form av hur du ska ta dig förbi en trave med däck eller hur du lockar till dig en vakt åt gången utan att hela basen anfaller dig för att du tog ett kliv för långt fram innan du kastade ett mynt.
Musiken har jag inte talat mycket om då jag inte har mycket att säga. Musiken är som sig bör av sekundär valuta, de spår som jag lyssnat på fungerar. Den komiska jaktmusiken när man är ost är passande och fungerande men mer är det inte.
Allt som allt är UnMetal ett utomordentligt spel där berättelsen ändras med dina val. Antalet vakter kan bli fler eller mindre, bossar blir svårare eller enklare. All dialog är utomordentligt välskriven och jag ligger mer raklång av skratt än vad jag egentligen skulle medge.
