Idyllen från det första spelet är som bortblåst. Det är ett land drabbat av inbördeskrig vi återvänder till.
Trails of Cold Steel slutade med en cliffhanger. Rean tvingas lämna alla sina klasskamrater åt deras öde när deras skola anfalls. Tre månader vaknar Rean upp ensam och utan sina klasskamrater. Den enda som finns vid hans sida är Celine, en talande katt. Misströstande, ledsen, ilsken ger sig Rean av för att hitta sina klasskamrater från Thor´s Academy och han kommer börja med hans kamrater i Klass Sju. Under tiden man letar efter sina klasskamrater får man återse alla platser från föregående spelet och en del är sig likt, men det har även blivit ändringar. Spelet reflekterar på ett bra sätt vilka det är som blir lidande vid ett inbördeskrig.
När man sätter sig ner med detta spel så är det väldigt hembekvämt. Spelet har kvar grunden från föregående spel och det syns med råge att systemet är bra. Små skillnader finns med Quartz som nu istället får olika benämningar och kan endast placeras i en tillräckligt hög Arcus. Svårt att beskriva men spelet förklarar det på enklaste bästa sätt så man ifrågasätter aldrig systemet. Om det är något som jag kan klaga på är att striderna trots sitt utmärkta system så är det andra spelet i rad som du i princip kan göra liknande strategi i. Bossarna emot slutet av spelet kan göra rent hus med dig om du tillåter dem. Som i föregående spel finns det även dolda uppdrag som är så otroligt lätt att missa. Att man kan spara när som helst betyder ingenting när man upptäcker att man sparat över ett hemligt uppdrag och måste spela om flera timmar för att få tillgång till det igen. Scenerna går dessutom inte att hoppa över så om du blir besegrad eller missar ett uppdrag och du laddar om en tidigare sparning så är det bara att läsa igenom dialogen ännu en gång. Vilket är synd då spelets förutom detta har få brister.
