I ett försök att gå ifrån normen kastar Sakaguchi ut allt vi tror oss veta om J-RPGs genom fönstret och ger oss ett spel som inte lämnar någon oberörd.
Vad som skulle ha varit en enkel kontroll har gått otroligt snett, Zael och Syrenne har blivit skilda från sina kamrater och är underlägsna i antal, medan Syrenne letar efter en utgång uppehåller Zael motståndarna. Dock ser Zael i ögonvrån hur Syrenne träffas av en pil som skjutits med otrolig precision. Hans minnen från barndomen flashar förbi hans ögon när hela hans by ödelades av rånare. I ilska skriker han ut sitt förakt mot världens orättvisa och hans egna oförmåga att skydda de som står honom närmast.
Scenen utspelar sig precis i början och efter inledningen så är det inte mycket som är sig likt för ett JRPG. Zaels ramaskrik utlöser en reaktion med platsen som resulterar i att Zael får en mystisk kraft. Förmågan att återuppliva sina kamrater och läka deras sår. Raskt återupplivar han Syrenne och de lyckas fly.
I striderna som sedan följer har Zael en mycket säregen uppgift, att dra på sig fienden uppmärksamhet medan hans kamrater i gruppen anfaller bakifrån eller använder sig av omgivningarna för att dela ut massiv skada genom att rasera broar eller bergsväggar. Konceptet känns nytt, fräscht och väldigt uppiggande när genren annars stått relativt stilla i utvecklingen och det vanligen är mer klassiska menyer och strider som används.
Enorma detaljer i en liten stad

Trots sin ringa storlek, spelet tar ca 20h att klara av så är världen, eller rättare sagt staden där större delen av äventyret utspelar sig enormt detaljrik. Butiker känns hemtrevliga, stadsborna känns levande genom att reagera när man stöter ihop med dem när man är ute och går på gatorna. Känner man sig busig kan man placera ut bananskal som människorna kan halka på.
Gator finns det gott om i staden. När man vandrar runt I staden så hinner man se smala passager som man får trycka sig igenom, stora huvudgator och mindre bakgator där det mycket troligt försigår något fuffens. Detaljerna är nog bland de bästa som jag sett. Staden i sig är grå, men för att vara en stad som består av grå sten är den ändå färgglad. Vimplar och affischer hänger på passande platser och det känns aldrig för mycket utan som om man verkligen befann sig i en medeltida stad och promenerade där.
Klassiska händelser
Om staden, miljön och striderna är nyskapande så är berättelsen och några av karaktärerna mer klassiskt utformade. Zael känns i många fall som en långhårig Squall. Båda lider de av trauman från barndomen, skillnaden blir i hur Zael väljer att hantera händelserna.
Världen i sig håller på att gå under, långsamt dör världen och ingen vet egentligen varför. Samtidigt krigar de olika folkslagen för den mark som det går att odla på. Det är ett dumt krig och alla borde samarbeta istället för att slåss mot varandra, men hat från ledare och skattsugna generaler hindrar alla typer av fredliga möten.
Calista är prinsessa som hålls fången av sin farbror i slotten med få chanser att bege sig ner till staden. Givetvis smiter hon ut och det är under en av dessa utflykter som hon stöter ihop med Zael som hjälper henne att fly undan vakterna. Det som Calista senare gör när de går runt på staden är dock någonting som jag inte sett tidigare, trots sin skyddade uppväxt vet hon mer om livet utanför slottet än vad man kan tro. Riddare som anser sig ha rätt att ta vad de vill ha från stånden på torget får sig en rejäll avhyvling av henne.
Just detta handlingsförfarande är ganska utbrett för spelet. Karaktärerna är baserade på gamla klyschor men klyschorna fylls ut med nya fräscha erfarenheter som får dig att undra på om det verkligen är en gammal klyscha eller ej.
Drömteamet
Sakaguchi, Uematsu. Två namn som de flesta inom JRPG genren känner igen. Dessa två namn har varit involverade i The Last Story och det märks ordentligt. Musiken som spelas upp är medryckande och passar händelseförloppet perfekt.
Sakaguchis känsla för romanser är inte försämrad genom åren utan man känner igen koncepten. Hur Calista och Zael möts känns närmast som om det dykt upp från Final Fantasy IX, fast Calista gömmer sig i en gödselstack den här gången. Att de fattar tycke märks men det är inte som i FFVIII där Rinoa och Squall bara plötsligt blir kära i varandra helt plötsligt utan deras romans växer sig fram under spelets gång vilket jag respekterar och beundrar.
Spelet är som en dröm från första stund till att man tagit sig igenom hela spelet.