Med tidsresor vet man aldrig riktigt vart man hamnar men trots sina små skavanker är the Adventures of Elliot ett riktigt riktigt bra spel.
Hittils har hd-2d spektaklet främst används till JRPGn och väldigt berättelsetunga spel. Med The Adventures of Elliot försöker Square Enix visa att denna stil även fungerar till mer actionbetonade spel.
Likheten i sitt upplägg med Legend of Zelda går inte att bortse från där jag som äventyraren Elliot åtar mig uppdrag från en skara klienter som varierar mellan tiggare och kungar. Allt från att hitta kammar till att utforska ruiner åt kungadömet står på menyn. Varför slita så enormt? Jo för att se till att de barn som bor på barnhemmet där Elliot växte upp har det bra och att det inte saknas något för dem.
En låst tutorial
När jag börjar spela möter vi Elliot när han precis har börjat leta efter en kam som en äldre säger sig ha tappat. Vi introduceras till spelets enklare strider i realtid, lär oss att vi har en sköld att använda men att den bara tål ett visst antal smällar innan vi måste sluta att förlita oss på den. Ju fler fiender vi besegrar i rad desto bättre blir vår belöning så vi uppmanas att se till att vi inte blir träffade i stridens hetta.
Jag gillar det enkla upplägget och de fiender jag möter visar sig inte vara något större problem. Snabbt hittar jag kammen i en en sandby på en strand. Glad uppmanas jag att ge mig tillbaka till staden för att återlämna kammen. Men jag trodde att detta var ett äventyrsspel? Att jag kunde utforska världen? Att då hindra mig från att klättra upp för en stege och tvinga mig att komma tillbaka senare när jag lämnat in min upptäckt känns tråkigt.
Då ser jag hellre att spelet gör som vad det gör sekunden efter, blockerar mitt utforskande med en enorm sten, en sprucken sådan så jag vet att jag senare i spelet kommer hitta antingen ett vapen som jag kan öppna dessa spruckna stenar med eller så kommer jag hitta bomber, något explosivt. Det är den bättre lösningen för mig.
Besviken återvänder jag till staden där jag återbördar kammen till sin rätta ägare och blir inkallad att möta kungen. En kung vars styre uppskattas av sina undersåtar med en statsminister som bara tänker på makt (en framtida skurk/boss?) och kungens vackra dotter Heuria blir genast intresserad av Elliot, så intresserad att hon skänker honom en magisk formel när de ses för första gången.
Berättelsen här känns konstig. Heuria träffar Elliot för första gången men hon beter sig som att de redan känner varandra, varför är hon så speciellt intresserad av Elliot? Så pass intresserad att hon via en magisk formel kan följa med Elliot på hans äventyr och se och höra vad han ser och säger? Hon måste ha träffat hundratals äventyrare innan men bara Elliot som får denna specialbehandling? Jag vet att det är en konstig sak att anmärka på men i mitt fall hade jag kunnat köpa detta om de känt varandra sedan tidigare, men så som spelet lägger fram allt är det första gången som de träffas.
Jag får här mitt huvudsakliga uppdrag, att utforska ruiner som kungadömet hittar men som de inte har manskap nog att utforska själva. När jag så hittar en dörr och nycklar och spelet hintar om att jag kommer att förflytta mig genom tid och rum börjar jag att anta att Elliot och Heuria kanske har träffas tidigare, men i en annan del av tiden.
Zelda-inspirerat
Jag gillar att utforska grottor, i turbaserade strider eller mer i realtidsstrider som här i Elliot blir utforskandet charmigt. Jag flyttar på stenar, rensar rum rena från monster innan jag kan fortsätta eller skapar broar med flyttbara stenar.
När jag undrat hur jag ska ta mig från en plats till en annan och stenen slutligen faller på plats så att jag då kan lösa pusslet som jag jobbat med i tiotal minuter? Då blir lyckas total och jag fortsätter glatt att spela.
Inspirationen går inte att ta miste på, mitt första vapen som jag köper extra är en bumerang, som jag kan använda för att aktivera knappar på avstånd, kristaller måste jag använda pil & båge till. Jag kan hoppa över stup och ibland måste jag tajma mina hopp för att inte bli fylld med pilar.
Varje ruin som jag hittar har en beskyddare som sista utmaning innan jag ”klarat av ruinen”.
Som en gammal spelare känns detta som att jag återvänt till min barndom och jag sitter och spelar Legend of Zelda på min NES. Fast nu är spelet i HD-2d och flyter på bra mycket bättre med fler attack animationer och en större värld att utforska.
En ny erfarenhet
Det var många år sedan jag spelade den här typen av spel. Ett spel där jag utforskar en övre värld, hittar skattkistor, löser pussel eller spränger mig fram för att hitta dolda grottor.
När jag sedan beger mig in i ruiner för att utforska dem blir spelet mer action betonat där jag slåss mot monster, ser hur smådelar sätts ihop för att lösa ett större pussel och som sedan når sin kulmen i en bossfight.
Så länge sedan är det som jag hade den här typen av erfarenhet att jag kan kalla det för en ny. För många av dagens spelare kommer detta blir en otrolig upplevelse och för oss äldre spelare blir det som att återvända till vår barndom där vi glatt satt och spelade spel utan ett bekymmer och istället samlades för att prata om hur vi löst pussel eller vad vi tyckte var den bästa ruinen.
Att de valt att använda ord som magicite känns litet dumt då det hör till Final Fantasy 6. Att skärvor av magicite används för att förstärka dina vapen, ge dem mer förmågor och sådant är kul men de kunde ha hittat på något annat namn. Att se karaktärer från andra SE-spel som Secret of Mana 2 är charmigt och kul. Om man spelat dessa spel då man annars fullständigt missar vilka de är och varför en annan spelare hoppar upp och ned av förtjusning.
The Adventures of Elliot: The Millennium Tales är ett utomordentligt spel som visar att en klassisk formel från 1980-talet fortfarande än idag håller måttet, med råge.
Vi vill tacka Square Enix som tillhandahållit recensionskod för detta spel.
Lämna ett svar