En bok i spelformat? Hur pass bra fungerar detta i realiteten?
Tears to Tiara 2 är som en bok, ni vet en sådan bok som ni öppnar för första gången på morgonen och sedan läser till sena kvällen med några små pauser. Spelet är verkligen en visuell novell som du spelar på konsol. Tyvärr begränsar detta de som kan vara intresserade av spelet då det inte är speciellt många som vill spendera timtal med att läsa text.
En berättelse om lögner
Hamil såg sin far mördas och hans hem raseras. Vilken vanlig människa hade blivit besatt av hämnd mot dem som gjorde honom detta. Tyvärr verkar det som att Hamil inte är frisk i huvudet utan han verkar mer vara intresserad av att ta sig fram i livet som en vanlig bondlurk än hans rättmätiga jag, huset Barcas sista ättling och styrande hus över provinsen Hispania.
I takt med att huset Barca förlorade styrka och anhängare tog ”Divine Empire” över mer och mer. Förespråkande att människan skulle ge allt till Gud för att få ett så stillsamt avslut som möjligt på sina liv. Folket trakasseras av imperiets arme och missnöjet är stort då de praktiskt taget tvingas leva som slavar. Skatterna är höga och arbetsdagarna långa.
Husets gamla generaler pratar ständigt med Hamil om hur han borde ta sin rättmätiga plats som härskare. Barca Faction, som vill återinföra huset Barca som Hispanias ledare skulle följa honom i döden om han så beordrade det. Men Hamil agerar som att han bara vill leva sitt liv i fred och inte behöva utstå någon form av smärta.
Detta ändras då Hamil träffar på vad som verkar vara en ung dam som kallar sig för Gudinnan Tarte. En gudinna som folket av Hispania tillbett sedan urminnes tider. Hennes proklamation att hon verkligen är en Gudinna får något inom Hamil att börja slå. Mot bättre vetande tar Hamil sig an Tarte, trots riskerna för en utstuderat bedrägeri från imperiets sida. När hon tillfångatas av imperiet brister det för Hamil. De 10 år som han spelat bondlurk med noll intresse av hämnd är nu slut och hans plan tar nu sin början, som den sista ättlingen till huset Barca ska han driva ut Divine Empire från Hispania och ge folket den storartade framtid som de redan borde ha.
En lång berättelse
Som sig bör med en visuell novell är spelet långt. Riktigt långt. Beroende på hur snabbt du läser har du en speltid på ca sex timmar för första inledande kapitlet. Som börjar med en strid för att sedan ge dig sex timmar läsning. Allt är väldigt detaljerat beskrivet, allt från Hamils tankar till hur elaka och idiotiskt dumma imperiets soldater är. Med små minimala rörelser av ansiktsuttryck och med små figurer berättas en historia om krig, bedrägeri och hämnd.
Jag gillar sättet som dialogen förs framåt. Det är för mig fräscht att se något deformerade sprites gå omkring bland hus eller på öppna ängar för att sedan ändra fokus till fullt utvecklade 2d karaktärs porträtt av hela karaktären. Artworken när detta sker är otrolig och detaljerad, något jag starkt gillar.
Det är svårt för mig att nämna någonting negativt om berättelsen. Om jag är riktigt trött när jag läser kan det kännas litet utdraget ibland, det är nog det enda negativa.
Taktiska strider
När man inte läser berättelsen slåss man. Dessa strider sköts på ett rutnät sett ur en isometrisk vy. Det är rätt så enkelt, det är ett strategispel med magi, fysiska attacker, olika enheter med deras respektive klass som innebär att de är bra olika saker. Exempelvis finns det enheter vars styrka är att ta stryk, använda magi, slåss med fysiska vapen eller att slåss på avstånd. Ni vet hur det brukar gå till.
Vad som är det bästa med dessa strider är spelets ”Rewind” funktion. När man slagits ett tag har man kanske gjort för många misstag, märker man av att en runda så flyttade man en karaktär för långt så att den dog så kan man med denna funktion gå tillbaka till rundans ”början” och försöka igen. Detta gör att om man skulle förlora så kan man gå tillbaka upp till 20 rundor och därifrån försöka igen. Om man så vill. Man kan när som helst använda sig av Rewind funktionen och jag har nu blivit bortskämd med denna funktion.
Om det finns något att klaga på med dessa strider så är det att de går väldigt fort fram. Vad som börjar på lvl 1 går snabbt fram till lvl 5. Och om du vill ha en jämn nivå på dina karaktärer så funkar det inte riktigt, persongalleriet är för stort för att du ska kunna hålla en jämn nivå på karaktärerna endast genom de strider som berättelsen ger dig. Och om du inte har en nivå i närheten av fienderna så gör du inte speciellt mycket skada så det är väldigt svårt att överleva om du inte spenderar tid på någon av spelets fria banor där du kan träna upp karaktärer.
Vapen kostar en hel del och du kan använda material som du hittar på banorna i skattkistor eller genom att besegra fiender för att uppgradera dem. Annars köper du dem i butik som vanligt.
Jag gillar Tears to Tiara 2 otroligt mycket och spelets längd gör att det räcker länge. Tyvärr verkar det inte finnas någon möjlighet till att göra andra val som förändrar vilken riktning spelet tar utan det är bara en enkel rutt genom berättelsen. Detta begränsar upprepade genomspelningar en hel del tyvärr. Striderna belönar dig för strategiskt tänkande även om att ha en högre nivå än fienden tillsammans med den bästa utrustningen ger dig en markant fördel. Om du nu inte möter fel typ av fiende eller en boss.
Spelet kastar in dig i handlingen och ger dig alla chanser att gilla spelet. Som sagt tidigare, du måste gilla att läsa massor av text och att spendera en hel del tid med att tänka strategiskt. Om du gör det så är Tears to Tiara 2 ett utomordentligt spel med ett stort karaktärsgalleri som växer med dig.
