Taktiskt rollspel som försöker och lyckas fläckvis.
Taktiska rollspel har blivit litet av min heliga graal. Jag är väldigt kritisk till dem och när jag gillar ett spel i genren så gillar jag det enormt. Med förebilder som klassiska Final Fantasy Tactics och nyskapande Disgaea så har Tears of Avia mycket att leva upp till.
Något som spelet lyckas med och samtidigt har den en känsla av att vara gjord av en ensam person. När jag såg trailern
Så var det förmågan att välja hur jag skulle utveckla mina karaktärer som såg roligast ut. Även att det var ett taktiskt rollspel med anime design på sina karaktärer lockade mig. Striderna sker på ett rutbaserat område och du har olika klasser på karaktärerna. Alla med sina styrkor och svagheter. Reina, bågskytten kan anfalla från långt avstånd men kan inte röra sig speciellt långt. Raul å andra sidan som är en brawler har mer styrka och hälsa tillsammans med mer rörlighet.
Varje för sig själv
Tears of Avia saknar en ren introduktionsfilm. Ni vet en sådan som skapar hype när man låter spelet stå en liten bit utan att göra något. Istället kastas man direkt in i smeten. Välj din huvudkaraktär, få en kort introduktion till deras liv såhär långt. Reina har levt som en enstöring i naturen och besöker endast bebyggelsen när hon behöver handla. Raul har levt som arbetare och fraktat lådor under dagen och sökt glädje i sprit och kvinnor på kvällarna och nätterna.
Att man lägger ner tid på att skapa bakgrundshistorier och introduktioner till spelets 5 huvudkaraktärer ser jag som ett måste då man valt att dela upp spelet i scenarion som visst samfaller en hel del men som ändå har dessa korta introduktioner till varje karaktär. Designmässigt så gillar jag den enkla stilen. Transformationen mellan 2d porträtt och 3d gör det dock klart att de satsat mest på 3d modellerna som ser bättre ut.
Anpassat för mus och tangentbord
Jag spelar detta på steam. När jag först börjar spela spelar jag med en handkontroll. Spelet känns slött och oengagerande. Att jag hela tiden måste dubbelgöra allting blir i längden tråkigt. För att anfalla kan jag inte simpelt bara välja ”anfall” utan jag måste via höger och vänster på den digitala styrkorset välja min enda attack med mitt vapen. När jag senare lär mig förmågor kunde jag förstå att jag måste välja vilken förmåga jag vill använda eller om jag vill anfalla på vanligt sätt.
När jag trött stänger av Tears of Avia för att striderna inte är roliga väljer jag senare att återkomma och använda mig av mus och tangentbord. Rörelser på kartan görs genom musklick eller med wasd-tangenterna, förmågor väljs via siffror och mål väljs enkelt med mus och aktivering av förmågorna sker med ett enkelt klick.
Det jag vill komma fram till är att spelet är anpassat först och främst för spelande med mus och tangentbord. Upplevelsen blir därför bättre med dem.
Banorna i sig har egna utmaningar och det märks att utvecklarna vill att man ska återkomma till dem för att bocka av alla utmaningarna. När du på första banan får se utmaningen ”gör 2000 i skada med en enda attack” och ”vin efter att ha skickat ut fem karaktärer” när du bara har två karaktärer tillgängliga och din skada ligger i 30-80 området beroende på om du får till en kritisk träff eller inte.
Anpassa dina karaktärer
Efter vunnen strid får alla medverkande karaktärer erfarenhet, lyckas du nå en ny nivå får du komma till uppgraderingsskärmen så att säga.
Beroende på hur du vill att din karaktär ska agera i strider har du full möjlighet att välja. Raul exempelvis kan med fördel bli omringad av fiender då han med lätthet kan välja att bli bra på sådana situationer. Reina å andra sidan har inte hälsan till att bli anfallen så hon kan välja att åkalla olika djur som slåss för henne under en begränsad tid.
Möjligheterna blir stora och jag gillar det.
När berättelsen då pratar om ”demoner, magiska kristaller som om de faller i fel händer kommer innebära slutet för välden” tröttnar jag dock tyvärr ganska fort.
Tears of Avia har en solid grund. Karaktärerna är självständiga, berättelsen faller litet kort i sitt försök att greppa tag i mig men det känns som att om jag bara fortsätter så finns det en hel värld att utforska med många timmar glädje. Striderna med kontroll rekommenderar jag spelare att undvika då det går för sakta och är mest irriterande. Mus och tangentbord är vad som gäller för en trevlig upplevelse.
3d modellerna ser bra ut och i rörelse fungerar de väldigt bra. Samtidigt så är skillnaden mellan 2d och 3d så pass stor att jag i vissa fall blir helt shockad ”är det så hon ser ut i 3d!?!?”. Inte speciellt bra att skillnaden är så pass stor.
Jag vill även påpeka att jag är bortskämd med taktiska lir som FFT och Disgaea vilket innebär att de taktiska spel jag väl spelar måste hålla mig lika hårt intresserade som vad de spelen gör. Få lyckas och så tyvärr även med Tears of Avia. Inte för att det är ett dåligt spel utan för att jag är för inskränkt i hur jag vill ha mina taktiska rollspel.
