Det senaste alstret i Bandai Namcos Tales of-serie lämnar ingen oberörd
Efter Tales of Zesteria var jag besviken. Berättelsen var seg, striderna sega som sirap och det kändes inte som att jag gjorde någonting annat än springa fram och tillbaka mellan platser. Jag är glad att jag beställde Tales of Berseria eftersom Bandai Namco verkar ha gjort någonting, troligen lyssnat på fans eller verkligen rannsakat sig själva. Berseria är en fräsch vind i serien och striderna går extremt snabbt.
Velvet Crowe, spelets hjältinna ger sig ut på ett personligt korståg för att mörda Artorius Collbrande efter att denne mördat Velvets bror mitt framför hennes ögon. Berseria är en resa där du faktiskt inte är någon god samarit utan gör vad som krävs för att nå ditt slutliga mål. Om städer raseras, människor blir förvandlade till daemons eller kollar vipen så betyder det ingenting för Velvet. En sådan rakt motsvarighet till exempelvis Zesteria där du ger dig av för att rädda världen som dess utvalde fåraherde gör kontrasterna ännu större. Det är konstrasterna mot det vanliga gulligull gänget som först griper tag i mig när jag spelar Tales of Berseria. Där jag i tidigare spel har hjälpt människor gör jag oftast det elaka, om det krävs att jag bränner ner en byggnad så gör jag det med glädje, allt för att komma ett steg närmare Artorius.
Tales of Berseria är lika mycket ett spel om hämnd som det är ett spel om en filosofisk tvist, den enskildes goda mot allmänhetens bästa. Hur skulle ni göra? Om ni visste att det fanns en chans att världen skulle slippa det ständiga hotet av monster, skulle ni då gladeligen offra din hustrus lillebror? Allmänhetens bästa ökar men livet av din hustrus lillebror och den gemenskap som denne har med din hustrus lillasyster och tillika din elev i kampkonst? Personligen skulle jag aldrig kunna göra det som Artorius gör. Framför allt inte mot min egna familj.
Varierande personligheter
Som sig bör består Velvets grupp av flera än bara hon själv. Med sig har hon en samling med daemons, magiker eller andar som fått fysisk form. De har alla sina högst personliga anledningar för att slå följe med Velvet, Rangetsu vill hämnas på sin bror, Eizen letar efter sin kapten (världens största pirat!), Magilou gör vad hon vill för att nämna några av Velvets följeslagare.
I strid är de alla unika i sin spelstil vilket gör att man själv väljer vem och vilken spelstil man vill använda. Jag själv valde Velvet som är en snabb artistisk krigare med ett svärd faststpänt på sin högra arm. Hon kan absorbera fienders attribut som gör henne starkare. Jag valde att spela på normal då jag ville uppleva berättelsen först och främst. Tack vare detta så har striderna inte varit speciellt svåra, det är endast två strider som givit mig problem. Båda är valfria och svåra eftersom den ena har one-shot kills och den andra innebär ogenomträngligt försvar och jag har inte den blekaste susning om hur jag ska ta mig förbi det försvaret.
Spelet i sig är stort och då det utspelar sig i samma värld som Zesteria kommer de flesta att känna igen sig när de besöker miljöerna. Jag började undra om det inte var samma värld och när en senare händelse inträffar så jo, det är samma värld som Zesteria. Om jag förstod det hela rätt så utspelar sig Berseria före Zesteria dock så man spelar en liten prequel till Zesteria. Vilket för de som spelar Zesteria ökar glädjefaktorn något enormt.
Det senaste spelet i Bandai Namcos Tales of-serie är ett mörkt spel där den enskilde hela ställs mot flera. Velvet har gjort sitt val att hämnas sin broders död, hon agerar endast på känslor. Artorius agerar med förstånd och sätter flera före den enskilde. Vem som vinner och i vilket tillstånd världen kommer att befinna sig i efter att deras strid är över vet ingen.