En för tidig remaster? Passande läge? Åsikterna går isär när jag sätter mig ned för att återvända till mitt favorita Tales of-spel.
Mycket av denna titel har kommit att handla om att det är ett cash-grab. Att spelet inte behöver en remaster nu då det redan finns till Playstation 4. Att Bandai Namco i sin serie av remasters borde ha valt ett annat lir.
Det har varit ett enormt tjafs och tjattrande. Personligen? Det här är min favorit utav alla Tales of spel jag spelat. Jag är glad att spelet nu har fått en grafisk förbättring och samtidigt så finns all gammal DLC tillgänglig (förutom vissa där licsenser sätter stopp) med en gång när man spelar utan att behöva betala för det. Win-win situation enligt mig. Att spelet moderniseras är inget illa. När man också betänker att pengarna som Bandai Namco tjänar på denna remaster kan användas till att finansiera de andra spelen i serien? Så vi kan få se Tales of Destiny litet snabbare (drömtänkande men i alla fall)? Jag spelar gladeligen en upphottat version av Berseria.
Nog om det.
En saga om hämnd, om att växa och om att bli vuxen
Tales of Berseria i sin grund berättar om Velvet Crowe, vars familj blev dödad av en och samma man. Artorious. Sedd som världens beskyddare mot de hemska daemons och den smitta som sprider sig över landet där människor och djur förvandlas till hemska monster som urskillningslöst attackerar människor.
När Velvet såg Artorious mörda sin lillebror blev det något som gick sönder. Hennes vänliga personlighet, hennes allt blev snedvridet och nu lever hon endast för hämnd.
På sin resa genom landet träffar hon på andra följeslagare. Som alla har sina egna anledningar att slå följe med henne. Laphicet är en malek, en slav till människan som lyder order utan att tänka. Hans möte med Velvet får honom dock att börja fundera, tänka själv och resan för att Velvet ska få sin hämnd är lika mycket en resa för att Laphicet ska växa som person och utforska sig själv.
Den magiska häxan Magilou söker efter sin lärare, Rokurou vill besegra sin bror med alla medel, Eizen letar efter sin kapten och Eleanor är osäker på om hennes fostran verkligen är rättvis.
Gruppmekaniken mellan alla blir en viktig del då Velvet och Elenanor är som hund och katt då de drivs av direkt motstående åsikter. Magilous skämtsamma sätt gör henne mycket till comic relief och scenen där hon får Velvet att agera kråka är mytomspunnen.
Jag trivs med smågnabbet, hur de reagerar när Velvet i sin klädsel inte bryr sig om vädret när de befinner sig på i princip en arktisk tundra och hon går klädd i trasor. Jag gillar att Berseria ger tid åt att alla karaktärer som befinner sig i gruppen får sin tid, du lär känna dem, får veta deras styrkor, svagheter, vad som motiverar dem och när allt ställs på sin spets så är gruppens uppdrag att rädda världen viktigare än deras egna personliga åtaganden.
Kopplingen till Tales of Zesteria blir efter ett tag uppenbar och det ger mig mer motivation att ta mig igenom Zesteria då jag fortfarande inte klarat av det. Bara för att få mer kännedom om hur världen blev efter att Berseria avslutats.
Måltider och strider
Jag gillar att varje karaktär är bra och mindre bra på saker. Att man kan skicka ut sina kompanjoner på uppdrag för att samla in skattkistor eller annat som världen har tillgång till. Att varje karaktär i din grupp har sin unika spelstil i striderna så om man inte gillar Velvets snabba kvicka still med sitt svärd och arm som absorberar motståndarnas styrkor kan man med Magilou ta det litet lugnare och bara stillsamt använda magi som rensar fältet.
Variationen är enorm och det krävs invänjningstid för alla. Bossarna blir till utmaningar då de kanske inte är speciellt sårbara mot svärd men väl mot magi. Då måste man skydda de som kan använda magi. Det går snabbt och systemet med att man har begränsat antal attacker innan man måste återhämta sig är tydligt och klart utmarkerat där förmågor visar hur många orbs de kostar och ja.
Vill man sedan låta någon av medlemmarna laga till en enklare måltid (hur i helskotta lyckas de laga curry direkt efter en strid!) så finns möjligheten för det också.
För långt
Det enda negativa jag egentligen har att skriva om Tales of Berseria Remastered är att dess berättelse är för lång. När man når en viss punkt i spelet som skriker ”nu är det äntligen över!” så fortsätter berättelsen ännu längre, världen förändras och man får nya uppdrag på tidigare besökta platser. Detta gör mig litet irriterad då berättelsen kunde ha slutat där och då men istället för att nå slutet måste jag lägga ner 10+h till.
Berättelsen om Velvets hämnd blir en otrolig resa där hon slår följe med kamrater som kanske inte alltid förstår henne men som i slutändan skulle ge sina liv för henne och under hennes hatfyllda yta är Velvet fortfarande den där omtänksamma flickan som tyvärr såg världen ge henne mer än citroner.
