Nytt, stort Tales of-spel som belyser problem men som har litet problem att stänga säcken.
Tales of Arise blandar och ger med en stor portion där jag blir fullständigt bortblåst av vissa saker men undrar varför de gjort dessa val med andra.
Som serien gjort sig känd för är Tales of Arise inte någon nyhet vad det gäller det generella berättartekniken, anime-tropes blandar och ger. Huvudpersonen Iron Mask, senare känd som Alphen lider av minnesförlust och kan inte känna smärta. Shionne hans kvinnliga motsvarighet kan inte röra någon utan att ge denne enorm smärta och räddas av Alphen tidigt i spelet.
Inget nytt under kvarnen om man så säger, under spelets gång slår flertalet andra individer följe med Alphen och Shionne, den snabbe ”slå först och fråga sedan” Law, den magiska lärlingen Rinwell, gruppens ”mor” Kisara och hennes skyddsling Dohalim. Alla på sitt sätt karaktärer som jag sett tidigare på grund av för mycket anime tittande. Tales of Arise är väldigt, väldigt mycket anime. Inget ont med det men när ämnen som rasism och andra högst otrevliga ämnen visar upp sig så känner jag det som att ämnet aldrig riktigt får sin fulla potential.
För att förklara närmare. Tales of Arise berättar om de två världarna Dahna och Rena. 300 år tillbaka invaderade Rena Dahna och tack vare sin starkt framgångna teknologi så vann Rena enkelt. Dahna blev avkastad som slavvärld där varje dahnan fick en kristall inbäddad i sin vänstra hand. Denna kristal lagrar ”astral energy” som används när Rena ska bestämma vem som ska får anta rollen som härskare.
Dahna blev uppdelad i 5 regioner där varje område styrs av en ”Lord”. Som samtidigt deltar i en tävling med de andra lords för att bestämma vem som ska få styra. Det är i regionen Calagia som vi hittar slaven ”Iron Mask”, ett namn denna slav fått för att han bär en enorm järnmask och vet inte vem han är. Han kan dessutom inte känna någon smärta.
Dagarna som slav har gjort Iron Mask irriterad. Varför ska han slava under Renans bara för att han är en Dahnan? Nog måste det finnas ett sätt att slå ifrån sig slavstatusen och göra uppror? Tankarna flödar men han hålls tillbaka av de andra slavarna som vet att om en av de gör uppror mot sina härskare så straffas dem alla. För att få igång händelserna träffar så av en ”ren slump” när Iron Mask fått nog och gör ett utspel mot vakterna när de blir anfallna av en rebellgrupp Shionne, en fånge men en Renan med en unik förbannelse, alla som rör henne upplever enorm smärta.
Tillsammans så startar de en resa för att besegra alla Lords och frigöra Dahna.
En säregen stil
Efter att ha spelat Tales of Berseria så hade jag fastnat för den stilen de använde. Allt flöt på enormt bra och jag gillade det hela skarpt. Tales of Arise introducerar ny teknik och tar ett kliv bort från den anime-liknande stilen som Berseria använde och går mot en mer 3d anime. Att hoppa från spelets egna grafikmotor till de animerade sekvenserna känns naturliga och bra. Men samtidigt så är stilen inte till 100% något jag gillar när jag springer runt i världen.
Att introducera ett sådant stort ämne som rasism i ett spel som detta är ett vågat drag. Under 300 år har Rena förtryckt alla på Dahna, stulit deras kultur, förbjudit dahnans att ta ett efternamn, dödat minsta lilla motstånd. Ni kan tänka er hur mycket smärta och lidande som de har genomlevt under sina deras ”högre stående renans”. De olika regionerna av Dahna har alla sitt egna typ av förtryck och hat. Givetvis skapar detta även hat mellan renans och dahnans och det är ett område som kunde ha utforskats mer. Nu får man i princip se de extrema fallen och ingenting mer, vilket lämnar mycket åt tolkning. Att de plockar in ett par områden där de talar om att de ersatte en tyrann med en annan är sådan dialog som jag hade velat se mer av. Kanske även hur en lord hade blivit avsatt och tillfångatagen så att det hela hade blivit omvänt så att man istället hade fått rädda en renan lord som sedan slog följe med dig. Men icke.
Dialogen berättas i vad som tidigare kunde ha varit seriens egna typer av skits, korta diskussioner eller dialoger mellan de olika gruppmedlemmarna med komiska inslag eller väldigt seriösa infall. Nu så blir det en röra och man är inte riktigt hundra på om man ser en komisk konversation där Alphen och Shionne översättar uglors hoande eller om man pratar med en lord vars enda nöje är att mörda sina undersåtar. En klar distinktion mellan skits och huvudstoryns berättande hade varit välkommet.
Att jag efter avklarade siduppdrag och även efter större scener får en dialog mellan karaktärerna som bara syns i ena hörnet med tal är något jag önskat de inte gjort. Spelar man på en stor skärm som vad jag nu gör så hör man dialog mellan karaktärerna men man ser inte riktigt vad som sägs då man har fullt fokus på att ta sig vidare, undvika fiender eller bara transportera sig. Det hade känts bättre om de tagit denna dialog och gjort en sekvens av den som avslutade dialogen på ett bättre sätt.
Ett steg framåt för striderna
Åter igen måste jag jämföra med Tales of Berseria. Striderna där var underhållande och trevliga men hade problem med att du plötsligt gjorde väldigt litet skada.
Arise plockar mycket av striderna i Berseria men tar det ett steg längre. MP finns inte längre och istället känns det mer som att man spelar Tales of Graces där man hade ett visst antal attacker på sig med sina Artes. Att flytta runt den normala attacken och dina artes så att du på ett enklare sätt kan kombinera vanliga attacker med dina mer specialiserade artes är roligt, men tar litet tid att vänja sig vid.
Istället för MP återfinns Cure Points som används enbart till att använda läkande magier. Så har du slut på föremål och magi måste användas för att läka så har du en begränsad mängd. Du kan använda föremål för att återställa dessa CP. Jag vet inte hur jag känner för denna ändring mot normen. Jag uppskattar ändringen men samtidigt så börjar man ju undra ”varför läker du mig inte längre Shionne!” för att sedan upptäcka att ”ah, jag har ingen CP kvar! dags att återställa den!” följd av ”fan vad AIn använder föremål! jag kan ju inte återställa min CP!”.
Om de normala striderna är kraftigt underhållande är spelets bossar allt annat än roliga. Tales of Arise introducerar ett ”undvik i sista sekund för att kunna kontra” system. I grund och botten är tanken god men utförandet är knepigt. Dina vanliga attacker kan du avbryta, men Artes så är du låst i animationen. Så om du påbörjar en arte och du ser fiendens största attack komma så är det bara att dumt stå där och dö. För bossarna är oftast antingen i nivå eller högre än vad du är i level. De gör enormt mycket skada och i flera fall känns det som att striden bara är ett maraton, undvik den attacken du lärt dig tajmingen för, en kontring och så tillbaka till att undvika attacker igen.
Bossarnas HP är också alldeles för mycket. Det är sällan de har hälsa under 10k ens i början av spelet. Vilket när du gör kanske 30-100 per attack innebär maraton. Med en fiende som lätt kan slå ner dig i backen och skratta åt dig om du gör ett enda misstag. Variationen av bossar är stor vilket jag uppskattar men när du i princip med förbundna ögon kan besegra en boss medan en annan lika lätt besegrar dig så känns utmaningen väldigt dåligt utspridd.
Tråkiga siduppdrag
Jag har ingenting emot siduppdrag om jag känner att de ger mig något. Tales of Arise lär dig snabbt att din största inkomstkälla av SP, Gald (pengar) och levels är via siduppdrag. Siduppdragen kan summeras med ”hämta detta, döda detta eller döda stor fiende”. Vilket är tråkigt att det inte finns mer variation. Något jag uppskattar är dock att om jag ska samla ihop ingredienser till ett nytt recept från uppdragsgivaren och om jag redan har föremålen som behövs så kan jag automatiskt gå vidare då man meddelar att nämen jag har redan det du behöver!
Bossuppdragen är resurskrävande. Eller tänkta som träning, jag vet inte. Första bossuppdraget du får precis i början av spelet innebär att du, vid nivå 5-7 ska ta dig an en motståndare som är nivå 47. En träff och du är besegrad. Inte roligt, dåligt upplägg, kalla det vad du vill men det funkar inte.
När dessa ”bossuppdrag” sedan innebär att du får slåss mot fiender där kameran ändras och du ska undvika en attack du inte ens ser eftersom du anfaller en annan fiende så är jag beredd att kasta in handduken. Det är helt enkelt inte roligt att slåss mot fiender där du måste vara perfekt i ditt undvikande försvarsspel samtidigt som du har kanske 100 000 hälsa att sakta slå ner med 30-100 per skada du gör.
Slutkläm
Tales of Arise är ett utomordentligt spel. Ett högt uppskattat JRPG i min smak som gör att jag vill fortsätta spela, kanske även fixa min andra platinum trofé. Men bossarna, fokus på att spela defensivt i striderna och så drar ner upplevelsen litet.
Grafisk sett är det absolut vackert och musiken passar in. Enda klagomålet jag har är när du lagar mat så spelas det upp en ljudeffeckt som är 10ggr högre än allting annat vilket för mina ljudkänsliga öron gör ont.
Anime-tropes blandas med nytänkande för seriens strider och berättelsen även om den är förutsägbar så är Arise allt i allt ett utomordentligt spel att investera tid i.
