Med Tony Takas unika stil gör nu nästa Shining spel sin debut i väst. Och det är mycket glädje från Henrik
Artisten Tony Taka har alltid varit en av mina favoritartister. Hans arbete med Shining Tears och senare delar i Shining-serien har varit stora mängder irritation för min del eftersom jag inte kunnat spela dem. Dels för att de bara släppts i Japan och dels för att spelupplägget i Shining Tears inte föll mig helt i smaken.
Snabbspola fram till 2018 och vi har ni fått ett officiellt släpp av Shining Resonance Refrain och jag kan inget annat än att hoppa av glädje. En chans att se hur serien utvecklats från Tears och samtidigt få se officiell Tony Taka artwork i väst är enormt glädjande. Även om spelet i sig är en återutgivning av det 10 år gamla Shining Resonance har jag nästan ingenting att klaga på.
Musik som tema
Allt ifrån menyer till de vapen som karaktärerna använder har inspirerats av musik. Det ger spelet en unik känsla och jag gillar det. Att se Kirika spela på sin båge som mer ser ut som en harpa är ovanligt om man så säger. Men samtidigt så fyller det sin funktion då det är genom sång som dessa ”dragoneers” samtalar med de mytiska varelserna som en gång levde som Gudar.
Det märks klart och tydligt att Sega gjort en enorm kraftsatsning på att få alla instrument eller vapen om man så vill är unika. Bågar, Yxor, svärd och sköld, spjut får alla sin musikaliska motsvarighet som harpa, gitarr, violin och trumpet. Något som även framgår är hur mycket tid som lagts ner på att sånger och musiken överlag ska vara så pass bra som möjligt. Jag finner mig ofta bara stillastående för att kunna ta in musiken i området som jag befinner mig på bästa sätt.
Artwork som konfunderar mig
Om Tony Takas 2d stil inte går att ta miste på och hans artwork i 2d är superba så är förvandlingen till 3d något som till en början bekymrade mig. Jag kunde inte förstå varför de valt att göra 3d karaktärer av Tonys underbara 2d artwork. Något med stilen försvann när det blev 3d men efter att ha spelat i ett antal timmar så växte valet på mig och jag kan inte längre ogilla valet. Det märks fortfarande att det är Tony Taka som ligger bakom designen av karaktärerna och världen.
I dialoger och scener som för berättelsen vidare kan jag även tänka mig att det är lättare att animera 3d objekt än vad det är att sitta och rita flertalet bilder för att sedan animera dem.
En klassisk saga
Berättelsen är inte mycket att säga om. För länge sedan utspelade sig ett stort krig, Ragnarok. Världen blev decimerad och har nu efter eoner börjat att återhämta sig. Då vill ett imperium ta världsmakten och i motstånd har de ett kungadöme och älvor.
I jakt på vänner i kampen mot imperiet räddar Sonia Yuma. Jo, kvinnan räddar mannen från fängelse, vilket twist eller hur? Yuma lider dessutom av något som verkar vara en selektiv minnesförlust. Vissa saker minns han med lätthet medan andra är dolda i dimma. Anledningen till varför alla är intresserade av honom är dock att inom honom befinner sig själen från ”The Shining”, den mäktigaste draken genom historien som slogs tillsammans med älvorna under ragnarok för att besegra den onda guden.
Till skillnad från andra hjältar är dock Yuma väldigt orolig för att han ska tappa kontrollen över sin makt och skada någon. Därför är Yuma till en början tveksam om han ska hjälpa Sonia i kriget mot imperiet.
Allt detta är ganska klassiska dialoger och det är inte mycket som man inte hört förr. Har man sett anime så finns risken att man stött på detta tidigare då hela spelet är väldigt mycket anime influerat.
Ett harem för en kung
Jag är fundersam över om att man kan ”bjuda in” de kvinnliga och manliga kamraterna till en på-tu-man hand träff under natten innan de går och lägger sig. Att man kan charma båda kvinnliga och manliga karaktärer är ett plus men jag skulle ha velat haft mer dialogval. De träffar under natten som jag sett har varit enkel dialog att läsa utan några val. Kanske när man nått en viss punkt i spelet ändrar sig detta men tills dess så ja det känns litet tråkigt. I gengäld så kan man träffa på sina kamrater under dagtid och kan då ibland få tidsbegränsade val att göra. Dessa val har betydelse men när jag blev introducerad till detta system fick jag ingen notis om hur mitt val påverkade. Jag kan vara bortskämd med Persona 5 och hur enkelt det var att se i vilken grad karaktärerna blev nöjda eller missnöjda med de val jag gjorde.
Att få se karaktärerna efter en nattlig träff rodna när de hälsar varandra på morgonen känns överskattat. Jag menar de träffades och pratades vid. Ingenting mer hände.
Slutligen
Shining Resonance Refrain är ett utomordentligt spel. Det finns djup i stridsmekaniken även om det till en början ser ut som ett spel där du trycker på anfallsknappen så fort som möjligt. Striderna utvecklar sig väldigt fort och det dröjer inte länge förrän du börjar leta efter tecken på vilken attack som motståndaren kommer använda härnäst.
Utseendemässigt är spelet magnifikt, jag spenderar tid med att bara springa runt och titta på miljöerna, detta tillsammans med den underbara musiken gör att tiden går väldigt väldigt fort. En sådan upplevelse gör spelet mer intressant och glädjande. Rösterna är bra och att man kan välja mellan engelska och japanska röster gör saken ännu bättre.
Om man klarar av den mycket animeinspirerade handlingen och att vissa av damerna i din grupp väldigt gärna vill lära känna Yuma bättre på grund av att han har ”the shining” drakens själ inne i sin kropp så är handlingen charmig om något förutsägbar.
