Svärdomar, glädje, tårar. Nocturne har givit mig så många känslor så att det är svårt att behärska sig.
SMT III: Nocturne HD Remaster, en titel som möjligt får vara bland de svåraste att enkelt ta i munn. Jag har en hat-älska relation till titeln Nocturne som jag först spelade på PS2. Jag spelade det upprepade gånger men slutade alltid att spela då spelet helt enkelt knäckte mig. Inte för dess berättelse eller på grund av dåligt innehåll. Utan helt enkelt för att jag fann spelet helt enkelt för svårt och oförlåtande för vad jag pallade med.
Världens undergång. Hur många spel är inte ditt uppdrag att avvärja detta slut på världen? I Nocturne vandrade du, en vanlig skolpojk tillsammans med dina två klasskamrater in på ett sjukhus. Ni är där för att träffa er lärare. Dock så är det ett sjukhus utan patienter eller läkare och snart träffar du en mystisk man som talar om profetior. I ögonblicket efter sker en enorm explosion och när du åter får tillbaka medvetandet är ingenting sig likt.
Världen har gått under, demoner är fria att vandra den nu helt sfäriska världen. Själv har du genomgått en förvandling. Du är inte längre människa, men du är inte heller en demon. Du har blivit en hybrid mellan människa och demon. Då din lärare verkar veta hur och varför allt detta har skett ger du dig ut på en resa för att se hur världen har förändrats och vilka svar som din lärare kan ge dig när du nu hittar henne. Om hon överlevde världens undergång vill säga.
Press Turns introduktion
För många så är Persona 5 ett spel som de spenderat otaliga timmar med. En av spelets styrkor är P5s ”one more!” mekanik i striderna där de flesta motståndare har en svaghet, träffa den så får du än aktion till. Nocturne var det spel där detta system först introducerades. Men då som Press Turns. Din grupp bestående av 4 aktiva medlemmar får en Press Turn var. Hitta rätt svaghet hos motståndaren så får du en aktion till, när de tre andra medlemmarna gjort sitt.
I längden skapar detta system ett taktiskt tänkande då du måste skydda dig mot fiendens attacker samtidigt som du själv vill ha tillgång till ett så stort och utbrett anfall som möjligt. Om fienden klarar av fysiska slag kan magi vara ditt enda vapen mot fienden. Samtidigt så kan det vara bra att ha en så bred defensiv front som möjligt då detta innebär att fienden får mindre Press Turns, alltså färre chanser att skada dig.
Detta blir i längden enormt viktigt då ifall huvudpersonen dör så är det Game Over. Vilket i ett spel med långa grottor och få sparmöjligheter kan bli väldigt frustrerande. SMT III: Nocturne tar gärna kål på dig några få steg ifrån en sparpunk där fienden använder sig av klassiska Mudo eller Hama som om de träffar omedelbart reducerar din hälsa till noll. Som mest tror jag att jag förlorade ca 4h.
Nocturne ber inte om ursäkt för sitt beteende utan det har gått så långt att terman ”jag blev SMT:ed” har myntats. Då spelet bestämmer att nu har du gjort ditt, dags att dö!
I många spel klarar du dig ganska enkelt. Du slår, slår, litet magi och så du en vinnare. Nocturne slår undan dina ben tidigt genom att introducera magier som gör dig starkare och din motståndare svagare. En fiende som du har svårighet att träffa kan exempelvis göras mer träffbar genom att du ökar din egna träffsäkerhet samtidigt som du minskar motståndarens förmåga att undvika dina attacker.
Din filosofi
Nocturne ställer en hel del moraliska frågor. Bara för att du är skapad av lera, är då din levnadsroll att bara vara ”mat” åt demoner? Eller har du rätt till att leva ett eget liv?
Bör världen vara en värld där alla människor är styrda av ett högre väsen som eliminerar deras individualitet? Eller ska världen bara acceptera de som är starka?
Beroende på vilka val du gör spelet igenom så låser du in dig på ett av spelets 6 olika slut. Vissa val är markant viktigare än andra och du behöver flera genomspelningar för att ta reda på vilka val som leder vart.
Att äntligen få chansen att spela Nocturne igen, på en modern konsol och att äntligen kunna straffa mig själv tillräckligt mycket så att jag faktiskt klarar av spelet är underbart.
Nocturne är tufft, svårt och ber inte om ursäkt för det. Egentligen så är det enda negativa jag har att säga om spelet är att det blir ibland problematiskt att veta vart du ska bege dig för att fortsätta berättelsen. En kommentar om att några demoner just nu befinner sig i Ginza kan lätt missas när man läser och är upprymd efter att precis innan ha klarat av en boss. Spelets bossar kräver nämligen förberedelse och trial and error.
Om man bortser från problematiken med att behöva vara observant, extremt så för att klara sig till nästa plats? Shin Megami Tensei III: Nocturne HD Remaster är en utomordentlig remaster för att kunna ge en helt ny generation av spelare en chans att få sina tänder utslagna och villigt komma tillbaka för mer.
