Jag vill hellre lata mig, svänga mina höfter och svaja med mitt hår! Skriks det på engelska när jag startar Shantae and the Seven Sirens och musiken slutar aldrig.
Mitt andra möte med Shantae efter vårt första möte i Half-Genie Hero blir något av en kulturshock. Upplägget känns igen men är samtidigt helt förändrat.
Nivån sätts direkt med öppningsfilmen. Trallvänlig, snabb, action och visar upp både det ena och andra. Animeringsstudion Trigger (som gjort bland annat Kill la Kill och Brand New Animal) ger sin kraftiga och snabba stil till öppningen. Spelet gör dock en helomvändning när man faktiskt börjar spela. Shantae, hennes vänner och familj har blivit inbjudna att delta i den första Half-Genie festivalen på en spa-ö. Borgmästaren köpte ön billigt och gjorde om den till resort och har nu för att stärka banden mellan Half-Genies och vanliga människor bjudit in de 6 existerande Half-Genies för att de ska ha ett uppträdande och för att sätta igång festivalen. Ni vet, sup och var glad och knyt bekanskaper?
Invånarna på ön och de som flugit in för att medverka i festivalen är upphetsade och glada! En förhandstitt planeras och Shantae får i uppdrag av borgmästaren att leta reda på de fem andra half-genies så att förhandstitten kan ske. Sagt och gjort och på kvällen då förhandstitten visas upp på stora scenen händer det oväntade. Förutom Shantae blir de fem andra half-genies bortförda och som den 100%iga hjälten Shantae är tar hon på sig uppdraget att finna de andra.
Ryktet säger dessutom att ön har massa ruiner som ligger under vattenytan. Äventyrslusten finns och är stark hos Shantae och det är både spelets stora styrka och nackdel. Gillar man att utforska en begränsad yta där du nekas tillträde av förmågor som du inte har ännu och att man spenderar mycket av tiden att springa runt som en huvudlös höna när man letar efter rätt ställe att gå till så är Shantae and the Seven Sirens ett underbarn.
Musiken är underbar och man vill bara ”börja dansa” när man hör den. Olika områden har olika teman och musiken känns aldrig främmande eller till en nackdel. Efter att jag spelat så började jag leta efter soundtracket på Bandcamp. Tyvärr hittade jag det inte.
Jag personligen gillade upplägget i Half-Genie Hero bättre där du besökte ”banor”, visst fick du besöka banorna flera gånger för att hitta nya ställen som du tidigare inte haft tillgång till via förmågorna men ändå så är det bättre än att ha en enorm karta där du måste använda fötterna för att ta dig från stadens mitt och sedan ut till de 6 olika grottor som spelet består av. Staden och de sjunkna ruinerna under är en fröjd att utforska men när man har varit överallt som ens nuvarande förmågor ger en åtkomst till och ännu en gång måste ge sig ut på upptäckarfärd för att hitta den enda person man tidigare inte pratade med för att kunna föra äventyret vidare blir jag lätt illamående. Det finns gott om sparpunkter utspridda i världen så om du råkar dö så är det inte hela världen men att behöva ännu en gång springa på samma gata, ännu en gång simma samma rutt som man gjort så många gånger tidigare blir i längden tråkigt.
När det kommer till spelets ”banor”, eller grottor där det slutligen blir en kamp mellan Shantae och grottans boss, en av de 7 Sirenerna är för mig spelets höjdpunkt. Att klura ut grottans design, hitta den nya förmågan och sedan slutligen besegra bossen blir ett riktigt nöje. Tyvärr är boss-striderna för mig något sämre än vad jag förväntade mig. De känns utdragna och handlar i princip som alltid om att hitta det läge då du kan göra skada på bossen, resten av tiden spenderar du med att undvika attacker eller göra annan bråte för att bossen inte ska anfalla dig. Utmaningen om du spenderar litet tid med att skaffa föremål och kort blir därför i princip meningslös. Vill du utmana dig själv med ”bli inte träffad en gång” eller ”använda inte magi” så blir striderna genast mycket svårare. Men när du i princip kan stå på ett ställe och bara använda en magi och sedan anfalla med ditt hår utan att egentligen bry dig eftersom om antingen hälsa eller magi håller på att ta slut kan du snabbt återställa dem med föremål så bryr man sig inte riktigt.
”Kort” nämnde jag ovan och ni undrar säkerligen vad jag menar. När du besegrar fiender finns det en chans att de släpper ett kort av sin typ. Så de röda krabborna som du möter? De kan släppa ett kort. Under Kort-menyn kan du därefter använda dessa som utrustning. Upp till tre kort kan användas samtidigt och hur många av varje kort du behöver innan du kan använda kortets förmåga är varierande.
Detta gör att du kan till viss del anpassa din spelstil efter de kort som du äger. Jag gillar magi och att inte behöva oroa mig för att ta skada från avgrundsdjupa hål eller taggar. Alltså använde jag i slutet kort som gjorde mig inte osårbar mot fallgropar och taggar men jag tog ingen skada även om jag misslyckades med ett precist hopp eller missbedömde en newt dash. Tillsammans med ett kort som sakta återgav mig magi.
Förvandlingarna som man i Half-Genie Hero utförde danser för har här ersatts med att man får ett magiskt mynt. Ett så kallat fusion-coin som ger dig olika förmågor. Jag gillar konceptet att jag inte måste in i en meny för att förvandla mig till en dash newt. Spelets motsvarighet till Half-Genies apförvandling men samtidigt så är det litet tråkigt att bara få fem extra förmågor utöver de magier som blir tillgängliga för Shantae under spelets gång.
Shantae and the Seven Sirens är en trevlig bekantskap, trots att jag ogillar att man måste springa runt som en huvudlös höna för att ta mig framåt i vissa lägen eller att jag besöker andra platser för tidigt och därför måste återvända senare så fylls jag av glädje när jag spelar. Shantae är verkligen en hjältinna som jag vill se mer av.