Den mest älskade delen av Shantaes äventyr, nu släppt till moderna konsoler.
Efter att ha missat Shantae under större delen av mitt liv har jag nu kommit ikapp. Och det är passande att jag avslutar min resa för att komma ikapp med Pirate’s Curse, det spel med Shantae som är mest uppskattat av fansen.
Ingen magi, inga problem!
I uppslutningen av Risky’s Revenge blev Shantae männsklig. Inga mer magiska krafter som ande utan bara sitt tjocka oerhört långa hår.
När Scuttle Town då blir anfallet av Ammo Baron ger sig Shantae ut för att slå tillbaka anfallet. Som människa.
Risky Boots dyker dock upp inom kort efter att Ammo Baron har blivit besegrad och ser litet annorlunda ut. Hennes vanliga utrustning i form av hennes piratklädsel är borta och hon har bara sig själv och sitt språk att bråka med alla.
Shantae erbjuder sig att hjälpa Risky att hitta hennes försvunna undersåtar och samtidigt kanske få en chans att lära sig mer om Riskys förflutna då allt verkar vara kopplat till det.
Utforska grottor, bli förbannad och älska musiken.
I sann anda har Shantae and the Pirate’s Curse ett metroidvania upplägg. Du låser upp nya öar att besöka och utforska där varje ö har sitt egna tema. Öken, varma källor och skrämmande skogar för att nämna några.
Jag är inte mycket för att utforska stora kartor, se föremål som hjälper mig (hjärtbehållare i form av bläckfiskar) vara dolda eller utom räckhåll för mig. Givetvis är det en teaser för senare i spelet då jag skaffat mig Riskys utrustning och använder den själv som Shantae. Vilket ju öppnar upp möjligheten att nå dessa dolda föremål eller upptäcka nya platser som jag inte kunde ta mig till tidigare.
Själva utforskningen blir också kantad med pussel. För att öppna upp ett tempel behöver jag en kombination av 3 djur. Vilket innebär att jag måste hitta 3 sarkofager som är utplacerade på alla tillgängliga kartor. Fram och tillbaka, fram och tillbaka för att besöka alla tidigare platser, upptäcka nya gångar att utforska och lösa pusslen är intressant och roligt. Samtidigt som det gör mig irriterad att jag behöver hitta ett föremål på en ö, sedan återvända till Scuttle Town för att prata med en individ där som ger mig ett föremål och så till nästa person och så vidare och vidare.
Kunde det inte ha lösts på ett annat sätt?
Att se en hjärtbehållare klart och tydligt men inte ha något sätt att komma åt den innebär också att jag måste göra en mental anteckning av vart det befinner sig och på vilken ö för att sedan återkomma när jag hittat rätt utrustning.
Pirat utrustningen som var Riskys i de tidigare spelen blir nu allt eftersom jag hittar grottor och utforskar dem Shantaes som ger henne förmågor som att glida, flyga, springa snabbt eller skjuta med pistol. Alla förmågor som någonstans sedan används som pussel lösningar. Det är intressant och fungerar men samtidigt så irriterar det mig. Det är progressivt att man blir starkare och duktigare så hela biten med det är en normal metod men när man börjar bli gammal vill man inte sitta med papper och penna för att anteckna i vilket rum som saker och ting fanns som man missade.
Något som inte irriterar mig dock är den ljuvliga musiken. Överallt är musiken så pass bra att jag ofta bara stannar upp och står stilla för att lyssna på musiken. Hur en serie kan lyckas gång på gång med musiken är för mig obegripligt. Jake Kaufman gör ett otroligt bra jobb.
Med allt spelat.
Nu när jag spelat alla spelen i Shantaes värld måste jag klassa Pirate’s Curse som det bästa. Jag sällar mig till massorna och hyllar spelet. Utforskandet, musiken, förmågorna? Allting blir en otroligt bra summa av delarna och upplevelsen blir fullständigt upplyftande.
Spelets svårighetsgrad är fortfarande väldigt låg. Spike Ball och fokus på att anfalla snabbare och göra mer skada med håret förblir det enklaste sättet att besegra bossar när man lärt sig deras mönster.
Dialogen mellan Shantae och de andra deltagarna är charmig och i många fall sitter man och skrattar.
Nu är allt jag önskar mig ett sjätte spel i serien.
