Min första runda med Romancing SaGa-serien på allvar ger frustration och mersmak.
När jag chansade på Romancing SaGa: Ministrel Song på Playstation 2 blev jag fullständigt frustrerad. Spelet hade ingen sans eller reson. Karaktärer lärde sig nya förmågor eller utfärdade kraftiga attacker utan förvarning eller någonting. Därför har jag tittat snett på den här serien sedan dess. När jag nu fick möjlighet att recensera Romancing SaGa 2: Revenge of the Seven tack vare Plaion slog jag till. Jag är äldre och har bättre förståelse för hur saker och ting fungerar.
Hoppas jag.
En berättelse som slår över generationer
Avalon. Rikets diamant har stött på problem, 7 hjältar terroriserar kungadömet och sprider sin misär över hela världen. På ren otur stöter Leon, den nuvarande regenten för kungadömet Varennes på en av dessa hjältar som rent ut sagt tar kål på både Leon och en av hans två söner. Den överlevande sonen Gerard är snäll till en början men efter att hans far mördas blir han mer stel och mer lik sin far.
Det är nu upp till Gerard och hans efterkommande generationer och följeslagare att besegra de sju hjältarna och rädda Varenees.
Med en sådan hatfylld introduktion till de sju hjältarna blir det en konstig känsla då man sedan introduceras till minneskristaller. Kristaller som visar oss korta blickar från dessa sju hjältars förgångna. Hur de ställs inför att deras värld kommer förintas och hur de arbetar för att rädda sin värld.
Vanligtvis brukar ju ”hjältar” vara de goda killarna eller hur? Så det blir litet konstigt här och jag blir förbryllad.
Abdikera eller låta den nya generationen ta över?
Något som är unikt för Romancing SaGa 2 är att spelet utspelar sig över flera generationer. När du når olika delar av spelet passerar tid och din nuvarande kung tvingas överlämna kriget till en ny generation. Känner du att du inte gillar den nuvarande kungen kan du även tvinga denne att abdikera.
Vad ger dig då detta för nytta? Jo den nya generationen tar lärdom av den gamla. Förmågor, research och allt annat följer med och innebär att om du lät smedjan i Avalon ta fram ett nytt svärd finns detta svärd nu tillgängligt i resten av världen. Din nya kung får även allt som den gamla kungen kunde. Så valde du att storsatsa på magi kanske en magiker har större nytta av att bli kung eller drottning än vad en riddare som mest vill stå framför alla och ta emot en massa stryk gör.
Valen blir upp till dig hur man vill forma den nya generationen och jag uppskattar det.
Det här känns igen
FF2, Last Remnant, Romancing SaGa 2. Alla har en tydlig sekvens av hur man blir starkare. Man slåss. Ju mer man använder ett vapen, desto bättre blir man på att hantera detta vapen, alltså gör man mer skada med det och lär sig mer och mer förmågor. Allt ifrån att specifikt anfalla odöda till att infusera sitt vapen med eld för att på så sätt göra mer skada.
Det jag kan tycka är tråkigt är att du har flera olika klasser. Som alla är olika bra på olika vapen. Men förmågorna som de lär sig beroende på vilka vapen du använder är de samma. Bara i en annan ordning. Unika förmågor för de kvinnliga och manliga versionerna av dessa klasser med sina favoritvapen hade varit intressantare. Men ett helvete att utveckla så jag förstår anledningen.
Något jag dock uppskattar är att du här ser klart och tydligt, vilka vapen du har använt under striden, vilka magier du använt, de får erfarenhet. Din hälsa och magipoäng har separata nivåer som får erfarenhet och när du nått gränsen går du mer hälsa och magipoäng. Istället för att man som i FF2 helt plötsligt efter att ha tagit 20 attacker i ansiktet nu får 2 mer hälsa.
Formationer, där varje formation har sina för och nackdelar. Vill du ha alla dina karaktärer placerade på rad? Vertikalt? Eller vill du ha dem formerade i ett +-tecken där den främre personen är mer utsatt för att bli attackerad medan den längst back har minst chans?
Sådana här saker känner jag igen från Last Remnant och jag gillar det. Man kan skapa uppsättningar av karaktärer för olika bossar och vilka situationer som krävs.
Frustrationen

Om striderna, generationsväxlingen, att slåss emot ”hjältar” är saker som jag gillar är det några saker jag inte gillar
Mängden stryk du tar är otrolig. Väljer fienderna att fokusera på en av dina kamrater? Den är borta. Visst finns det förmågor som gör att de undviker skada, parerar, ger tillbaka eld som en kontring. Men fortfarande så om du har otur så är din kamrat liggandes.
När detta händer förlorar de en LP, LifePoint. Vilket är hur många ggr de kan komma tillbaka innan de permanent är borta. Läkande föremål återställer inte bara hälsa utan återger även karaktärerna livet åter i gengäld. Men om du möter en grupp fiender som är starka nog att enkelt slå dig sönder och samman? Då innebär det att du slösar LPs och det tycker jag inte om.
Om du skulle bli helt besegrad? Game Over? Inte riktigt, istället är det bara härskaren som är borta och du får istället bestämma vem som ska bli den nya härskaren utav de karaktärer som du rekryterat.
Det finns klasser i mängder att rekrytera. Några är snabba, några är slöa. Vad jag inte gillar är att spelet inte ger dig en klar bild av hur du rekryterar dem. När jag möter ett gäng med kampsportsintresserade killar får jag veta att de ska ta hand om fienden i en närliggande grotta, bara jag förbereder allt genom att ta hand om de slimes som tål fysiska angrepp först. Nu tog jag hand om den stora stygga bossen också, när jag sedan återvänder till dessa munkar är de förbannade. Deras rykte är förstört och efter att jag slagit dem gula och blå ställer de in sig i leden för att stötta min kampanj mot de sju hjältarna.
MEN! Tack vare att jag gjorde detta kan jag nu inte rekrytera den klassen längre. Något som är synd.
Spelet är löst i sin stil. Du får oftast ett mera huvuduppdrag att genomföra, men du har även små siduppdrag. När jag blir ombedd att ta tillbaka en hamn väljer jag istället att hjälpa gruvarbetare. När jag sedan återvänder till Avalon får jag veta att tjuvar är mera aktiva. När jag efter en kort jakt hittar till deras gömställe har jag plötsligt låst upp en alternativ lösning på problemet med hamnen.
Allt för att göra varje genomspelning mer unik antar jag. Vilket fungerar men när jag ställs inför sådana här saker så vill jag ha dem mer tydligt utprickade att om jag gör det här så kanske det blir såhär. Inte bara ingenting och så står jag där med mitt val utan att kanske egentligen ha velat göra det valet.
Roligt ändå
Trots mina beklagande saker här, att Metaphor kom i vägen för mig att börja spela Romancing SaGa 2: Revenge of the Seven så har min tid med spelet varit riktigt trevligt. Jag gillar konceptet med flera generationer, det är kul att få försvara sig mot ”hjältar” för en gångs skull och ja. Om alla remakes i Romancing SaGa-serien till moderna konsoler håller samma kvalité som denna? Ja då har jag litet att ta igen.