Stora ambitioner som tyvärr inte skapar något större rippel på vattenytan.
Reynatis är ett projekt där moderna Shibuya står för scenen. Där de två huvudpersonerna Marin Kirizumi och Sari Nishijima inte delar varandras syn på hur världen ska vara. Där Marin söker makt är Sari mer nöjd med sin lott.
En sammanslagning av misstag
Utforskandet av Shibuya görs till fots och medan grafiken och musiken är väldigt passande för detta gör det ständiga hoppandet mellan huvudpersonerna Marin och Sari mig frustrerad. Det hade varit bättre att jag fått välja vem jag vill spela som i början, spelat en längre stund med mitt val för att sedan vid vissa lägen eller efter ett antal kapitell kunnat byta. Tankarna för mig till Ar nosurge och deras system och hur mycket bättre det var.
Striderna i Reynatis är action baserade där du med magi anfaller dina motståndare eller använder förmågor för att skapa kombinationer. Idén känner jag igen från Kingdom Hearts, Dusk Diver, Valkyrie Elysium. Tyvärr missar de poängen fullständigt då hälften av Saris kombinationer får henne att flyga omkring på skärmen som en huvudlös höna. Marin är mer fokuserad men har fortfarande problemet att hans kombinationer får honom att plötsligt hoppa bakåt och sedan komma dundrandes ner.
Målet? Att göra striderna så episka som möjligt misslyckas fullständigt då man via sin evasion förmåga studsar omkring som en studsboll. Fienderna när du slåss mot flera kan smyga bakom dig, utanför kamerans synfält och anfalla dig på distans. En tutorial påpekar att om du blir måltavla för en sådan attack ska du se detta. Du ser det inte om fienden inte är synlig.
Fienderna är för sega. Jag förstår att utvecklarna vill att man ska pröva på olika förmågor, skapa kombinationer och ha kul. Men jag har inte kul när jag hela tiden antingen skiftar mellan de olika huvudkaraktärerna och mellan deras kamrater som jag helt plötsligt kan skifta till. Alla har olika sätt att slåss på, med allt från knytnävarna och genom att åkalla drakar till ett mer fokus på pistolstrid.
En vacker upplevelse
Spelmässigt är Reynatis en fullständig besvikelse. När jag dock tar en titt på hur spelet i sig ser ut? Striderna flyter på bra, Shibuya ser väldigt vackert ut och musiken är passande och bra.
Att ha en ring som fylls i när man magilös undviker en attack i sista sekunden blir en liten avkoppling samtidigt som det är väldigt vackert när spelet zoomar in.
Jag har inte mycket mer att skriva. Reynatis är en vacker upplevelse med musik som passar in och röstskådespeleri som tyvärr har en bakomliggande grund som inte fungerar. Sättet som karaktärerna animeras på när de ”springer” är skrattretande, att spelet när du spelar som Marin tvingar dig att springa för ditt liv för att hitta undangömda punkter för att de ”elaka M.E.A” inte ska komma och fullständigt köra över dig i en forcerad strid?
Det var inte kul. Vilket tyvärr sammanfattar Reynatis på ett bra sätt. Otroligt stort potential men det är helt enkelt inte kul att spela.
