Två spel som slog fast min bana som NIS-fanatiker. Det är en speciell känsla som slår ut när jag sätter tänderna i La Pucelle och Rhapsody igen.
La Pucelle Tactics: Ragnarok
Att åter igen få see Priere och Culotte och ta del av deras resa som nyexaminerade demon jägare och se de bli inslängda i hetluften är mycket trevligt. La Pucelle Tactics är ju trots allt det första NIS-spelet som jag spelade och som lade grunden till Disgaea.
Med prefixet Ragnarok får vi dessutom för första gången den PSP-titel som tidigare bara var släppt i Japan, vilket innebär en del nytt godis för oss gamla spelare att upptäcka. Nya karaktärer att rekrytera, ett omarbetat system och många fler saker som jag inte upptäckt ännu.
En mörk berättelse.
Berättelsen i La Pucelle Tactics må se ut som en glad trevlig bekantskap. Priere och Culotte, syskon som ej har några föräldrar har precis blivit certifierade demon jägare med gruppen La Pucelle. Deras ledare, prästen Salade har gett Priere och hennes lärare Alouette ehm ska vi säga litet skrikiga kläder. Utåt sett ska de dessutom vara snälla, rara nunnor. Priere misslyckas dock med detta totallt och är ful i munn och snabb att med våld avreagera sig, oftast genom att ge Culotte en bula för något han sagt.
När berättelsen dock tar fart blir det en annan ton. Sångfåglar i bur där en avundsjuk bror stänger inne sin brors hustru och son i ett skyddsrum när deras slott är under belägring, varvid han murar in dem så att de får svälta ihjäl.
Berättelsen framlägger en stor del olika teman om mörker i det mänskliga hjärtat. Om utseendet verkligen betyder allt och mera.
Sub-system, rekrytering och ack så mycket att hålla reda på.
För den som för första gången spelar La Pucelle Tactics så kan man lätt bli överväldigad. Karaktärer har nivåer, utrustningen har nivåer, för att lära sig magier måste man nå en viss nivå av magins element. För att lära sig läkande magi måste man ha en nivå av minst 4 i läkandets konst.
När man slåss får man erfarenhet, samtidigt så har varje föremål en bonus till hälsa, magi, styrka, snabbhet eller liknande. Beroende på föremålet kanske du får en extra bonus till din attackstyrka. När en fiende har besegrats får du förutom erfarenhet till din nivå även erfarenhet till de områden som föremålen ger en bonus till. Nå tillräckligt hög nivå och du får förmågor som gör att du aldrig missar, gör mer skada etc etc.
Fiender går dessutom att rekrytera om man genomför en ”purification” tillräckligt ofta på dem. Då blir de dina kamrater. Varför vill du rekrytera fiender frågar du?
Jo det vill du göra eftersom du genom att gå till mörkklädd person som rekryterar dina monster till ett krig i ”Dark World” och i utbytte slår denna person ihop föremålen som dina kamrater har på sig till ett. Vilket innebär att ett föremål som i grunden används för att förstärka din magi nu också kan göra dig starkare.
Alla dessa olika system förklaras litet dåligt och man måste i princip spela spelet, göra misstag och lära sig de finare delarna.
Allt som allt blir det mycket att hålla reda på.
Trivsamhet
Att åter få skifta bekantskap med Priere, Culotte, Alouette och de andra karaktärerna. Att få minnas frustrationen med vissa fiender(vem önskar inte att en gremlin i en låda vore litet enklare att besegra?) är otroligt trevligt och jag gläds åt att spendera timme ut och timme in med att skapa unika föremål för att levla. Att se Priere ge motståndare ”kick em where it hurts” och personligheten i spelet är otrolig.
Tar man sig förbi den första problematiskt inlärningskurvan så har man ett otroligt bra strategiskt spel att spela.
Rhapsody: A Musical Adventure
En musikal där du kontrollerar huvudpersonen med strategiska strider. Det är mitt enklaste sätt att beskriva Rhapsody.
I spelform är Rhapsody en enkel saga. Cornet drömmer om att bli bortförd av sin Prince Charming. Med mardrömmar om grodor där hon blir räddad av en Prins har hon växt upp. När kungadömets Prins då utannonserar att varje flicka av lämplig ålder har chansen att gifta sig med honom blir det fart på Cornet som givetvis ställer upp i tävlingen. Cornet må inte ha mycket att erbjuda, förutom sin förmåga att sjunga och spela trumpet. Med sin magiska trumpet och av någon anledning sin förmåga att prata med dockor kanske hon dock har möjligheten att vinna?
Det som först och främst tilltalar mig med Rhapsody är musiken. Koreografin för när det sjungs är otrolig och jag önskar att det släpptes mer spel med musikaler som innehåll.
Striderna i spelet är en petitess, det är i princip omöjligt att förlora och de är mest där för att förlänga spelets längd känns det som. Annars hade det varit bara en ren upplevelse att få vandra omkring i skogar och fräscha miljöer, lyssna på Cornets trumpetspelande, prata med dockor och lära sig hemligheter och sedan till slutklämmen få ett dansnummer.
Eftersom Rhapsoy: A Musical Adventure är ett så pass kort spel är det inte mycket mer att säga. Rosenqueen gör här sitt första framträdande och vi vet ju alla vart det hamnade sedan.
Detta lir är något man vill uppleva då det är unikt i sin blandning av musikal och strategiska strider.
