En ren uppföljare från NIS som visar hur man gör en riktigt bra uppföljare.
Utav de olika sätt som NIS försökte sig på att expandera och förnya sig under PS2-eran från Disgaea var Phantom Brave det system som jag ogillade mest. Striderna blev fruktansvärt tråkiga i längden och man hade väldigt få möjligheter förutom att till 100% kunna systemet.
En lagom historia
Phantom Brave: The Lost Hero är så en direkt uppföljare till sin PS2 föregångare och utspelar sig bara ett få månader efter det förra spelet. Ash och Marona befinner sig på ett skepp och blir snart anfallna av en regi med spökskepp, Ash knuffar Marona överbord för att rädda henne då ledaren för spökskeppen är ute efter Maronas förmåga att se och tala med andarna från de döda.
Marona vaknar upp på en strand som ägs av ett piratgäng och går med som ny pirat. Efter litet fram och tillbaka tar Marona och den nya bekantskapen Apricot kontrollen över gänget och beger sig därefter ut på nya äventyr, Marona för att hitta Ash och Apricot för att hitta sin far som för många år sedan begav sig iväg för att slåss mot samma gäng pirater som anföll Marona i början av spelet.
Berättelsen är lagom. Den är inte överväldigande seriös, den försöker vara mer fokuserad på den bistra verkligheten än om man spelar Disgaea, men samtidigt så behåller Lost Hero en komisk front som i slutändan innebär att spelet inte verkar ta sig själv på för stort allvar. Vilket är litet synd då jag hellre önskat att det vore mer mörkt än den här blandningen av komik och allvar.
En uppföljare som tar allt det värsta
Spelsystemet med ”confine” i Phantom Hero är vad jag ogillar mest med systemet. Att du måste spendera så mycket tid på att välja ut rätt föremål för rätt ande som ska ha störst fördel av föremålet du använder när du åkallar anden till fältet är irriterande.
Säg att du möter en grupp där motståndet i stora delar består av fiender som använder magi. Dina närliggande föremål att använda för att åkalla dina andar i fysisk form ger dig nada magi försvar. Alltså har du en enorm nackdel redan från ruta ett.
Att dina vänner, åkallade andar då dessutom bara har ett begränsat antal rundor på fältet innan de försvinner och du kan inte kalla på dem igen gör det strategiska tänkandet och den absoluta kontrollen av fiender, vänliga andar, föremål på fältet och allt? Spelet är svårt och det blir inte bättre av att du får så litet mana efter varje strid så skulle någon av dina karaktärer bli besegrade har du knappt möjlighet att återuppliva dem inför nästa strid.
Spelet är svårt, riktigt jäkla svårt och medan jag välkomnar en utmaning alla dagar i veckan så gillar jag inte detta. Att jag kan fastna när jag rör mig i min cirkel, att cirkeln som visar hur långt jag kan gå hela tiden förändrar sig och visar att nej, du kan inte gå längre trots att jag tidigare hade 10ggr så mycket rörelse kvar?
Jag vet inte om det bara är jag men när jag följer tipset för att kunna röra mig när jag valt en förmåga att använda så fungerar det inte alla gånger utan istället för att ge mig möjligheten att röra mig eller justera vart jag vill rikta min förmåga så visar det istället hur mycket status min motståndare har?
Kort sagt är allt det som jag i slutändan hatade kvar i denna uppföljare, vilket är synd.
Komiken finns där
Om jag inte är förtjust i hur man rör sig i striderna är det förmågorna som gör att jag ligger och garvar. Allt ifrån att slå en porslins vas i skallen på motståndaren till att låta en massa svampar växa? Komiken är enorm.
Många av de förmågor som finns innebär även att motståndet flyger iväg, vilket innebär att du kan slå ut motståndet utanför planen, OB, Out of Bounds. När Marona blir utslagen, vilket sker mig i andra banan så flyttas hon in igen, motstånden försvinner dock helt och hållet.
Grafiken är inte mycket att tala om. Det är NISs nya 3d stil och jag vet fortfarande inte riktigt hur jag känner för denna stil. När jag ser 2d artwork i dialogen så blir jag förundrad över hur mycket Takehito Harada har utveckat sin stil och tyvärr blir inte transformeringen till 3d riktigt bra här. Till Disgaea 6 och 7 så hade jag faktiskt börjat vänja mig då stilen mer eller mindre passar. Men till större delen av karaktärerna här så tycker jag inte att det funkar med denna 3d stil. Bara att jämföra hur Marona ser ut i sin 3d form mot hur exempelvis klassen Tjuv ser ut och du har en helt annan stil.
Phantom Brave: The Lost Hero är en utomordentlig uppföljare. Allt som gjorde sin föregångare unik och älskad av många finns även här. Tyvärr är det även så att det jag mest ogillade med föregångaren också finns kvar och det förstör min upplevelse fullständigt.
Men, om man gillade föregångaren så har man absolut ett spel att spela här i form av uppföljaren Phantom Brave: The Lost Hero!