Persona 5

Atlus blandar och ger med det senaste alstret i Persona-serien. Mycket gott, litet konstigt och litet skrämmande.

När jag skriver detta sitter jag djupt försjunken i tankar. Efter 132 timmar har jag nått spelets ”sanna” slut. Resan har varit underbar och i stora drag har jag njutit så mycket jag kunnat. Samtidigt så drömmer jag mig bort medan jag lyssnar på spelets soundtrack. Alla minnen från de olika upplevelserna slår mig i huvudet och jag sitter och svajar fram och tillbaka i takt med musiken.

En taskig början

Felaktigt anklagad för misshandel anländer du till Sojiro Sakura, en bekant till dina föräldrar. Under ett år kommer han att vara din omhändertagare och se till att du sköter dig. Sojiros behandling av dig är inte speciellt snäll då du får bo ovanför hans cafe på vinden. Dammigt och ostädat tvingas du att göra rent för att du ens ska kunna bo där. Hur samhället behandlar ”brottslingar” står klart och tydligt. Även om du inte hymlar med din bakgrund i skolan får lärarna vetskap om ditt brott och agerar därefter, de ser ner på dig och på något konstigt sätt kommer det ut rykten om att du bär kniv och om någon tittar på dig konstigt så kommer du inte vara speciellt snäll mot dem.

Med en sådan början är det lätt att förstå att när chansen ges att ”rädda” volleyboll-laget från misshandel och sexuella trakasserier gör du ett gott försök. Bara för att upptäcka att läraren Kamoshida är en före detta OS-Guld medaljör och kan tack vare skolans rektor göra litet som han vill.

Av en ren lyckoträff hittar du dock en mystik applikation på din telefon. När denna aktiveras tror du inte dina ögon, Shujin Academy har förvandlats till ett gammalt medeltida slott med Kamoshida som dess kung. Du träffar även på en talande katt vid namn Morgana och det är här som din karriär som Fantomtjuv börjar.

Det underbara

Persona 5 må vara det snyggaste spelet jag sett på år och dar. Musiken är även den på topp och jag har inga problem att föra över låtar till telefonen och lyssna på dem utanför spelet. Jag hänvisar er till en låt. ”Life Will Change” som utförs av Lyn.

När man som spelare utför en ”All-out Attack!” och den blir dödlig för fienderna så får du en grafisk representation av den karaktär som sist slog andan ur fienden innan. Dessa är ren konst och någon borde fixa ut dem så att man kan hänga upp dem på väggen hemma. Det fungerar otroligt bra som konstverk. Titta bara på Ryuji´s ditto här

Kaxigheten, en otrolig kombination av färger. Jag ryser bara jag ser detta.

Persona 5 är mörkare än de två tidigare delarna. Det talas om människans kognition och om hur begär kan förvrida denna kognition. Tidigare nämnda Kamoshida ser skolan som sitt slott och han som dess kung. Alla lyder kungen eller hur? Alla som inte lyder blir straffade, ibland med döden. Eller rätt ofta med det om man ska tro ”Kungen”.

Som tidigare är vardagarna dina. Vill du spendera dem med att plugga i skolan eller i ett kafe? Du har möjligheten att utföra både det ena och andra, allt från att träna på din baseboll-sving till att spela gamla retrospel. Eller om du vill spendera tid med olika människor som du lärt känna under din vistelse finns möjligheten till det också. Spelet är enormt stort och det känns inte som något är onödigt.

Medium bra, medium dåligt

När man som jag spelat 132 timmar för att se slutet så har jag sett resultatskärmen efter strider ett antal gånger. Scenen är ”stylish”, musiken är wünderbar men varför måste varje del visa upp endast en liten del av din loot? En skärm för exp som sedan förflyttas till pengar och till slut föremål som du skaffat efter striden. Förflyttningen, hur din karaktär springer mellan skärmarna och visar till sina kamrater att följa efter? Snyggt! men när man gör det så mycket och så ofta? Jag tröttnar.

När jag såg första trailern för Persona 5 visade de hur man fick kritor slänga i huvudet för att man inte var aktiv under lektionerna. Hur man kunde smyga runt som Fantomtjuv och hoppa på takkronor och liknande. Detta återfinns i den färdiga produkten men ack så sällan. Min tanke på hur en ”fantomtjuv” ska agera kommer från Lupin 3rd. Smarta manövrar som ger dig tillgång till skatter och hur man aktivt tar sig förbi larm och liknande. Men istället är det bara en vanlig grotta där du får leta efter diverse lösningar för att undvika filmkameror eller vakter. Du kan anfalla vakterna via ett bakhåll som ger dig en fördel i strider, men att slå ut dem med hjälp av sömngas som nog vore bättre? nepp.

Mementos, den mystiska grottan som ska reflektera mänsklighetens kognitiva sinne? Det öppnas och du får olika siduppdrag här men i det stora hela är Mementos ingen större del av spelet. Trots att Morgana i början nämner att han behöver hjälp med att hitta sina minnen i Mementos.

Det dåliga

Om det är något som verkligen irriterar mig med Persona 5 så är det vissa förmågor. Att få en promt att nu är en del av Mementos skannad så man ser hur man ska gå för att hitta skattkistor och vart man fortsätter neråt i grottan låter som en bra idé. Att få upp en promt i mitten av skärmen med ”Nu har den här förmågan använts och gjort detta!” som du sedan manuellt måste trycka förbi? Nej tack. Kostar bara tid.

Hur Persona 5 berättar sin historia är inte riktigt min grej. Att starta i nutid för att sedan transportera dig bakåt litet mer än ett halvår för att du fängslad ska berätta för en åklagare vad som ledde upp till att du blev infångad av polisen under ett ”rån” som fantomtjuv? Nej tack.

Vissa karaktärer stör jag mig på. Visst det är tonåringar på 16år men om jag vore en människa som i hemlighet stal andras ”hjärtan” och ”begär” så skulle jag ju inte stå tillsammans med mina kamrater på en tågstation och nästan skrika ut ”JAG ÄR MEDLEM I DEN GRUPPEN SOM NU ÄR DET POPULÄRASTE ÄMNET PÅ ÅR OCH DAR!!!”, något som Ryuji så fort han öppnar käften gör. Om han inte vill ha uppmärksamhet från det motsatta könet eftersom att vara fantomtjuv automatiskt gör dig populär hos likåriga tjejer enligt honom.

Ett JRPG för framtiden

JRPGn har varit mitt fokus av spel under en väldigt lång tid. Persona 5 må vara den hittils högsta punkten i genren och jag kan inte undvika att rekommendera detta spel. Allt i spelet håller hög klass och den visuella presentationen är ”ren porr” som en kamrat sa när vi diskuterade Persona 5. Stylish, snyggt, vackert, ren och skär konst i den visuella presentationen. Musiken håller lika hög klass med lika delar klassiska operor (Velvet Room) och ny musik som passar generationen som Persona 5s universum utspelar sig i.