Lämpligt nog släpptes denna remaster på sommaren så jag kan nu säga att årets sommarplåga (ni vet den där låten som alltid spelas, som aldrig försvinner ur minnet?) är här!
Ju enklare någonting är. Desto svårare är det att göra det bra är ett talesätt som verkligen gäller för TV-spel. Eftersom ju enklare spelet i sig är, desto bättre måste det vara för att fånga en publik. Ett superbt exempel på detta är originalet Mario Bros.. Konceptet var enkelt, se till att motståndarna blir upp och nedvända och sedan ”besegrade”. Spelet blev en hit och Super Mario Bros. blev uppföljaren som gjorde Nintendo berömda fortsatte med sin enkelhet.
Med musikspel blir detta ännu mer viktigare då om man inte har någonting som fångar spelaren så blir det aldrig någon höjdare. Patapon lyckades enormt bra med sitt koncept. 4 knappar, 4 olika beats. Kombinera dessa 4 för att avancera, anfalla, hoppa, skydda och sedan beger vi oss ut på en resa.
Berättelsen i de här två spelen är för mig i princip oviktig. Jag som spelare blir avgudad som deras ”Mighty”, deras Gud. Jag ska hjälpa dem att utvecklas, att bli starkare och i första spelet ska jag hjälpa dem att återta deras glansdagar medan jag i andra spelet ska hjälpa dem att rädda världen. Intresset för detta är minimalt för mig. Hur kan jag bry mig om varför jag ska hjälpa dessa stora ögonbaserade varelser när jag istället har alldeles för stora problem med att hålla rytmen som de lärt mig och sedan se på när de gör sitt bästa för att överleva? De till och med sjunger! och blir förbaskade på mig när jag avbryter deras sjungande! Rytmen måste finnas där i 4 takt men man måste också ge de små liven chansen att göra vad jag sagt åt dem att göra.
Olika banor med olika uppdrag skapar en möjlighet för mig att bemästra detta kontrollsätt. Det är i grunden väldigt enkelt. 4 knappar som trycks i olika kombinationer, där den enklaste är pata pata pata pon (avancera), 3 tryck på en knapp och sedan en avslutande knapp för att låta Patapons avancera och sjunga, allt i takt med beaten som hålls igång av musiken och även en snäll markering runt skärmen som blinkar i takten du behöver trycka på knapparna.
Min känsla för rytm är dock helkass och jag misslyckas ofta. Speciellt när spelet introducerar ”Fever”, då man lyckats knappa in kombinationer i takt 10ggr i sträck så ökar detta Patapons förmågor, de attackerar mer, vissa enheter får en rush attack med mera. För vi blandar musik med taktik.
Olika Patapons gör olika saker. Allt från att kontrollera när gruppen ska avancera till spjutkastare och magiker eller mera riddare som med sina stora sköldar skyddar de bakom sig.
Med min begränsade kunskap för rytm i spel blir dock mitt äventyr ganska abrupt avslutat. Jag blir frustrerad på mig själv när jag missar en beat och mina trupper får lida för det och i längden när jag då dessutom glömmer bort de viktiga knapp kombinationerna som spelar roll i de senare banorna blir jag ännu mer frustrerad på mig själv. Jag borde kunna komma ihåg 4 olika knappar och vad de gör när jag spelat så pass länge i ett sträck! Men det gör jag inte och i ren frustration slutar jag att spela.
Så årets sommarplåga stavas Patapon. För oavsett om jag fullständigt misslyckas med de rätta knapp kombinationerna så är deras sjungande och känsla för rytm oerhört charmigt och medryckande. Jag önskar bara att jag själv hade mer känsla för rytm.
