Vi har alla hört talas om B-filmer, så dåliga att de blir bra. Men hur är det med ett tänkbart ”B-spel”?
Hack n slash med enorma mängder av liknande fiender har alltid varit ett problem för mig. Jag tröttnar väldigt fort om ett actionlir inte har några större förändringar i fiendefloran. Ni som läst tidigare recensioner vet om detta och det är tyvärr ett argument som jag tvingas återanvända även här.
Oneechanbara Origins är ett hack n slash spel som lever och andas sex, blod och stympade kroppar. Huvudpersonen Aya lever som utrotare av de odöda och samtidigt som hon skivar och slicar så letar hon information om sin försvunna syster. En syster som varit försvunnen i många år men som nu av berättelsens nödvändighet plötsligt skickar ett SMS till Aya med en enda mening ”var vänlig och dö för vår mor”. Syskonkärlek i sitt allra bästa tillfälle!
När berättelsen blir så pass slentrialmässig så läggs det för mig en enorm press på att själva spelidéen är bra. Devil May Cry 5 löste sina protagonister genom att ge de unika strider och rappa käftar tillsammans med ett soundtrack att dö för. Oneechanbara Origins försöker. Aya kan hoppa omkring och göra snabba kombinationer eller satsa på litet mer distans för att ge sina fiender en liten knockout, varefter man kan trycka på två knappar samtidigt för att utföra en dödlig attack som skiljer sig mellan de olika karaktärerna. Aya gör en framåtrush och sveper med sitt svärd i en vid vinkel framför och omkring sig så att fiender i närheten blir förvandlade till korv.
Ju mer du skivar desto mer blod stänker på Aya och hennes svärd blir trubbigare och trubbigare. Som sig bör givetvis men när jag då måste hålla öga på mitt blads tillstånd i en grupp av zombies som alla vill suga blodet ur mig så blir det ett litet stressmoment. Med tajming kan man göra det mitt i ens attackkombinationer vilket är vad spelet rekommenderar då det går väldigt mycket fortare.
Där Dante har sin Devil Trigger har karaktärerna i Oneechanbara Origins ett ”Berkserk”-mode. som de uppnår när de spillt tillräckligt mycket blod över sig. Ökad styrka och minskad försvar samt en rödaktig hudfärg.
Aya har som sagt olika kombinationer man lär sig. Olika kombinationer för olika fiender och det märks att man har tagit fasta på slogan fler är viktigare än kvalité när det gäller fienderna. ”Banorna” om man kan kalla de för det blir därför fyllda till bredden av enkla fiender som alla ser likadana ut och anfaller på samma sätt. När du först ser nya fiender så blir du bara exalterad över att äntligen få något nytt att avreagera dig på.
Tyvärr gör inte kameran ett bra jobb. Du har möjlighet att fokusera på ett av de många målen. Jag rekommenderar att du ignorerar denna knapp helt och hållet och bara möser på i rent raseri istället. Skulle du fokusera på en fiende som är större än de andra ser du hur kameran fokuserar på dennes huvud. Alltså flyttas kameran uppåt och du ser knappt runt omkring dig. Vilket när du blir omringad av vanliga zombies inte är att rekommendera då du förlorar synen när deras attacker kommer.
Att du kan blockera inkommande anfall eller göra en smart undvikande manöver och bli osårbar en kort stund efteråt är två förmågor som verkligen kommer till nytta. Synd bara att kamera gör det nästan omöjligt att använda och i slutändan måste jag förlita mig på min hörsel då de stora attackerna alltid har ett ljud innan de kommer.
Jag gillar däremot stilen, jag har sett de gamla spelen på bild och stilen där gillade jag inte. Denna mer anime-aktiga stil på karaktärerna och allting passar mig bättre och även om man kan klaga på Ayas klädval (cowboyhat, BH och cowgirl brallor) så ger det möjligen för många litet ögongodis.
Oneechanbara Origins är verkligen ett B-spel. Tyvärr ser kameran till att min upplevelse blir fullständigt förstörd. Vilket tillsammans med vad som känns som oändliga rader av zombies att slakta i varje vrå gör att jag tröttnar litet.
