Äntligen är Octopath en enkel fokuserad berättelse istället för att vara 8 små i en berättelser och jag uppskattar det. Men samtidigt så finns det skavanker
Jag fullständigt älskar denna HD-2D stil som Square Enix har valt att använda till en del av sina serier. Det får mig att tänka tillbaka till gamla tider och det är väldigt välkommet.
Den klassiska introduktionen
När jag börjar spela möts jag av en idyllisk by. Wishvale är platsen där vår huvudperson (som vi själva skapar utseendet på, ger förmågor och bestämmer röst och kön) bor tillsammans med sin mor och far. Hen har vänner och livet är harmoniskt. Vilt jagas för mat, grönsaker är planterade och livet leker. Men säg den glädje som varar, snart anfaller en grupp med soldater och byn blir reducerad till en samling med skräp. Din mor hittar du död i sin säng medan din far blir brutalt mördad av soldaternas general Tytos.
Tillsammans med några bybor lyckas du fly fältet.
Det är här som första skavanken framkommer. På spelet verkar det som att tid passerar när du blir tränad efter att du flytt. Du får välja ditt första ”jobb” och så vidare men exakt hur lång tid som passerat berättar inte spelet för dig som spelare. Har det gått veckor? månader? år?
Jag får även nu välja om jag vill rikta in mig på berömmelse, rikedom eller makt. Då de 3 personer som låg bakom anfallet på min by har nu fortsatt sina liv som om inget har hänt. Då jag vill hämnas min mor som Auguste, berömmelsens karaktär väljer jag honom. Allt detta innebär är att när min resa börjar får jag mer berömmelse än makt eller rikedom.
Mitt val påverkar hur stor chans jag har att utföra några av seriens klassiska ”aktioner” där jag kan pruta för att få ett lägre pris eller be om att få gåvor, göra intryck genom att ge personer pisk och så mycket mer.
Det som tidigare krävde en av din grupps 4 medlemmar klarar nu huvudpersonen av själv. Något jag uppskattar oerhört mycket.
Bygg din egna berättelse
Mycket av Octopath 0s berättelse är att du ska skapa din egna berättelse, bara för att jag valde att ge mig efter Auguste i början betyder det inte att jag måste välja honom. Jag kan lika gärna bege mig till en annan stad för att ta reda på hur Tytos, maktens hänförare har det eller som i mitt fall.
Jag valde att fokusera på att återställa Wishvale till sin forna glans. Jag utforskar platser, hittar städer och byar där jag bjuder in människor att bosätta sig i Wishvale. Allt för att återskapa den gamla känslan av harmoni.
Det är nu som jag ser klara influenser av gacha. Olika bybor är duktiga på att passivt samla in bråte, allt från pengar till sten eller träd, eller varför inte magiska föremål? Att jag i slutändan kan rekrytera tror det är ett 20 tal olika karaktärer som jag kan styra i strid med 8 utvalda?
På 30+h har jag utforskat världen, det har varit mycket springande från fiender som är för starka för mig och hittat skattkistor som innehåller utrustning som jag egentligen inte ska ha tillgång till ännu.
Där Romancing Saga Ministrel song gav mig ett hel sandlåda att bygga exakt hur jag ville är Octopath Travler 0 mer inriktat på att här har du en öppen värld med klara gränser och här har du ditt nuvarande mål, hur du tar dig dit är upp till dig dock.
Jag gillar det här systemet väldigt mycket och tack vare att berättelsen i sig nu är fokuserad på ”mig” där jag antingen kan bli en tyrann som är ute efter hämnd eller fokusera på att återställa Wishvale? Berättelsen är fokuserad och inte uppsplittrad som den varit i de tidigare spelen. Nu kan man säga att hela poängen med Octopath Travler är just att du får 8 unika berättelser där varje person är huvudkaraktär i sin egna berättelse.
Igenkänningsfaktorn är hög
Bland de karaktärer jag kan rekrytera till min sak är det de 8 ursprungliga karaktärerna från OT som kanske mest står ut. Det är kul att åter igen bekanta sig med dem. Och då spelet i sig utspelar sig innan OT men i samma land är det kul att återvända och besöka platser som jag vet om igen.
Musiken spelar sin egna toner och i mångt och mycket känner jag igen musiken vilket här inte är något negativt.
Striderna känns också igen där grundkonceptet, attackera fiendens svagheter för att göra mer skada när du brutit igenom deras sköldar. Nytänket med 8 karaktärer i strid i grupper om 4par där du skiftar mellan de för att på så sätt anfalla efter bästa förmåga är kul. Att jag kan lära mig förmågor som jag sedan kan dela med de andra karaktärerna är kul.
Samtidigt så fruktar jag för spelets senare bossar där jag troligen ”måste” ha specifika förmågor för att kunna ha en chans där min DPS helt enkelt inte är bra nog annars.
En balansgång som de två tidigare spelen misslyckades med. Jag har hittils inte mött någon boss som jag inte kunnat besegra än, men jag fruktar att ju mer jag spelar desto mer ökar chanserna att det kommer att hända.
Octopath Travler 0 är bra
Jag gillar OT0. Riktigt riktigt mycket. De nya karaktärerna i spelet är intressanta, att återställa Wishvale är kul och berättelsen visar en mörk sida av människan som blir beroende av sin last. Mörkret som finns i människors hjärtan får en tydlig plats som ondskan i världen och mitt mål blir helt enkelt att rädda världen från detta.
För alla som letat efter ett turbaserad rollspel så har vi här en vinnare. Det är skönt att Square Enix fortfarande har modet att släppa spel som detta och jag önskar och hoppas på att de tar en chans att ge sin huvudlinje med Final Fantasy ett HD-2D spel i framtiden.
