Vad som borde ha varit ett enkelt ”köp detta spel” blir något betydligt svårare.
Det undgår ingen att se hur vi spelare jämför Octopath Traveler med ett tidigare storspel från tiden då Square var ensamma. Final Fantasy 6 hade det mesta i form av bra narrativ, karaktärer, musik och hela spelet anses som ett av världens bästa spel.
Octopath Traveler försöker fylla de skorna och ärligt talat så lyckas det nästan med sitt upptåg. Acquire är inga nykomlingar med spelskapande och vet vad deras köpare vill ha. Härliga karaktärer, underbar musik och ett spelsystem som verkligen har uppgraderats från Bravely Default.
Med så mycket lovorda sjungna om dess retrostil i miljöer och sprites, musik att lyssna på om och om igen och sedan kommer det som blir irriterande.
Berättelsen är av det minsta slaget. Octopath Traveler gör en liten ordvits med ”Octo” vilket vill säga ”åtta”. Så många karaktärer har du, så många berättelser har du i ett enda spel. Tänk dig att du köper en bok med en grupp människor på framsidan och när du börjar att läsa är varje kapitel tillägnad en av de åtta på framsidan. Du har nu fått Octopath Travelers berättelse. Fyra kapitel per skalle och sedan är berättelsen slut för alla inblandade.
Något som för mig känns väldigt konstigt, jag har lagt närmare 80h på att spela igenom alla karaktärers fyra kapitel. På skärmen när du springer omkring i världen har du max fyra karaktärer i din grupp. De syns när ni springer omkring och följer dig. Tydligen gillar ni inte varandra eftersom ni aldrig pratar med varandra och varje kapitel har endast den karaktär som det handlar om när berättelsen förs vidare. Jag började med Tressa, en handlare i en liten stad vid havet som efter en intressant bok ger sig ut i världen för att testa sina kunskaper och kunnande. På vägen möter hon Primrose, en dansare ute på en hämndturné mot de som dödade hennes far och Therion, en tjuv som blivit märkt då han misslyckades med en stöld.
Det låter som en intressant kombination av människor som skulle kunna föra dialog sins emellan. Men icke. Enda gången som de konverserar med varandra är om du under berättelsen lyckats pricka rätt kamrater. Då får du en prompt om att trycka på +-knappen för att höra diskussion de emellan. Dessa scener som exempelvis när prästen Ophelia påvisar att Primrose, klädd i en dansös utstyrsel kanske inte skulle ligga på alla fyra och leta efter en borttappad brosch är underhållande och jag önskar att det funnits fler av dessa.
Istället får jag väldigt tråkiga delberättelser som stressas igenom och egentligen aldrig känns utmanande, när jag som vanligen missar detaljer över vem en skurk är kan se skurken långt innan spelet berättar det för mig är något sönderstressat.
Spelsystemet, att du har olika jobb och sub-klasser att kombinera och att du kan boosta din attack styrka genom att använda BP (inte helt olikt Brave Points från Bravely Default) är i början trevligt. Att du själv väljer i vilken ordning du ska lära dig specialförmågor är underbart och trevligt. Tyvärr blir det väldigt snabbt enformigt och tråkigt då du givetvis vill springa runt med din favorituppställning. Spelet nekar dig detta då varje karaktär har en unik förmåga. Therion som gruppens enda tjuv är den enda som kan öppna de lila kistor som finns utspridda i världen. Har du då inte honom som aktiv medlem i gruppen? Då får du ignorera kistan, göra en notering om vart du fann den och komma tillbaka senare.
På samma sätt är det konstigt att de unika förmågorna är väldigt lika varandra. Tessa och Therion kan köpa alternativt stjäla föremål från NPCs, Olberic och H’annit kan utmana eller provocera (vilket i båda fallen leder till en 1 mot 1 duell), Alfyn och Cyrus kan konversera med människor för att få reda på information (dolda föremål eller ledtrådar till Cyrus berättelse). De två som känns mest intressanta är Primrose och Ophilia som både kan utöka gruppens antal medlemmar med en. Där Primrose förför NPCs ”guidar” Ophelia de helt enkelt.
Mer variation i detta område hade varit att föredra, samtidigt så förstår jag varför det är uppdelat två och två. FÖr att minska på risken att man som jag skrev ovan har ”fel person i gruppen” för det man vill göra.
Octopath Traveler är på områdena grafik, musik och spelsystem ett spel som väldigt lätt hamnar på mångas favoritlistor. För mig som verkligen gillar när medlemmarna i gruppen konverserar med varandra och att jag slipper att falla tillbaka på gamla mönster så faller Octopath Traveler kort på berättelsen och på att i längden blir striderna väldigt långtråkiga då inte ens bossar är någon utmaning.
