Med en pasteljfärgad värld gör en ensam utvecklare underverk.
Det skulle vara enkelt för mig att anklaga Max Mraz, den ensamma utvecklaren för Ocean’s Heart för att stjäla koncept, stil från Nintendo’s Legend of Zelda och sedan vara klar.
För vår hjältinna Tilia är väldigt lik Link, även fast hon är tjej och inte lägger sina ord på hyllan utan är frispråkig och tvekar inte att dricka alkohol. Det är just så som spelet börjar, när en yngre Tilia en dag vaknar upp efter en kväll på baren som hennes familj äger. En trevlig idyllisk by som inte har några problem förutom att Tilias far är litet för förtjust i whisky och Tilia som är litet släpphänt med sitt svärd.
Den trevliga idyllen bryts snabbt mot otrevligheter när en grupp pirater attackerar ön. Tilia befann sig då på upptäckarstråt när hennes syster blir kidnappad och hennes far ger sig av efter piraterna med löfte om att snabbt återvända. När ett halvår sprungit förbi och ingen far återkommit bestämmer sig Tilia för att ge sig ut och leta efter sin syster och far.
En båtresa senare och äventyret är igång.
Jag gillar verkligen Ocean’s Heart. Det kryssar i allt jag vill ha av ett spel som lånar inspiration från Legend of Zelda. Enorm värld att utforska, grottor med pussel som kräver litet hjärnverksamhet, bossar. Man hittar nya föremål som går att använda i utforskandet (bomber exempelvis).
Till denna bas så läggs det till möjligheten att via speciella mynt och föremål uppgradera sin svärd och rustning så att man gör mer skada och tar mindre. Den stund jag spelade så såg jag inga grafiska tecken på att jag nu hade ett bättre svärd och rustning, men jag kan ha överseende med detta då detta spel är gjort av en person.
Att jag själv som spelare bara jag hittar en bänk kan skapa nya föremål som hjälper mig i utforskningen är ett enormt plus. Detta moment och vetskapen om att jag kan skapa nya föremål av saker som jag hittar gör att man verkligen vill utforska och samla på sig alla föremål man kan hitta.
Rörelser sker i alla åtta riktningar så man är inte låst till de fyra vädersträcken. Då det var årtionden jag spelade ett spel med den här stilen i 2d så det känns konstigt, men efter en kort inlärningsperiod är man van vid det.
Spelets tutorial är litet knasig? då den mer handlar om att man vid vissa valda ögonblick för upp en prompt om vilken knapp man ska använda för att göra diverse saker. Stöd för kontroll finns men spelet är skrivet och antar att man använder ett tangentbord för att spela vilket kan kännas konstigt. Jag menar vilken knapp på min kontroll är tangenten ”D”? eller mellanslag?
Musiken är passande och trevlig eller mystisk beroende på vart du befinner dig. Den är passande och jag kan inte anmärka på den utan att den är passande och trevlig när den behöver vara det.
Kort och gott är Ocean’s Heart ett kärleksbrev till 2d Legend of Zelda samtidigt som det verkligen står på sina egna ben som sitt egna spel.
