Trefaldigt gammal stuk på hack n slash genren med Ryu Hayabuza och dennes ninja vänner.
Ninja Gaiden har alltid stått för stenhårda lir där svårighetsgraden har varit hög och krävt träning efter träning för att nå framgång. I sin 3d form blev Ninja Gaiden känt för sin enorma svårighetsgrad där du verkligen var tvungen att veta vad du gjorde för att klara av ens den första tutorial nivån.
När spelet släpptes 2007 var det gammalt och många älskade det för sin svårighetsgrad men klagade på kameran och kontrollen.
Tyvärr har Master Collection inte gjort något för att förbättra vare sig kameran eller kontrollen i dessa 3 spel. Ninja Gaiden Sigma 1 & 2 och Ninja Gaiden 3 har givits en ny chans att få spelare att slänga kontrollen i marken via släpp på PS4, Xbox One, Steam, Switch.
Jag har inte problem med att spel är svåra. Om kontrollen och allt annat fungerar så att inte spelet enbart lever på billiga skador som ”svårighet”. Ninja Gaiden Sigma börjar med en bana där du får lära dig grunderna. Det är här som mitt största problem manifesterar sig. Detta är kamera hantering av den gamla skolan. Där du har fasta kameravinklar och när du byter scen så att säga blir vinkeln en annan. Detta innebär att du med lätthet kan påbörja ett hopp i en vinkel och när scenen byts så hamnar du inte alls där du tänkt dig från början.
Detta har försökts att korrigeras genom att du har kontroll över kameran i scenen. Så om du letar efter vart du ska härnäst så kan du kolla läget med kamera kontroll. Men när du sedan börjar röra dig så försvinner detta och du är tillbaka till det fasta kameraläget.
Svårigheten i spelen kommer mycket ifrån att fienderna med lätthet kan angripa dig med distansvapen, laser, shurikens, flammande pilar med mera med mera. Dessa kommer slumpmässigt och om du inte ser fienden som avlosar dessa distansattacker kan du mitt i en kombi bli träffad, varefter fienden omkring dig då ser till att du förlorar mycket av din hälsa.
För att motverka detta har Ryu mycket manövrar där han förflyttar sig och när man lärt sig att förflytta sig mellan fiender blir spelet lättare. Men att ta sig till den biten är jobbig och jag kan se det framför mig hur många slutar att spela bara för att kontrollen är undermålig för att säga det minsta.
Spelen blir inte bättre på dessa punkter även när man tar sig an Ninja Gaiden 3 i denna kollektion. Vilket förstör mycket av nöjet för mig. Spelen som vi har fått är helt enkelt för gamla då man är van vid en viss typ av spel i genren. Devil May Cry 1 hade problem med kameravinklarna och plattformshoppandet. I DMC3 så var dessa problem markant förbättrade. Med Ninja Gaiden: Master Collection så gör Team Ninja ett försök att ge oss en historielektion och detta lyckas de absolut med. Men när man som jag senast spenderade tid med DMC5 och dess superba kontroll och kamerahantering att då återvända till denna förlegade kontroll och kamera? Det gör ont att spela nästan.
Variationen av vapen, magi och distansvapen gör att man kan hitta sin egna stil. Att de olika vapnen har olika styrkor och svagheter känns som ett naturligt val och det är utfört på ett väldigt bra sätt. Möjligheten att pröva olika vapen under uppdragen och så vidare är en stor motivation för att fortsätta spela.
Jag ser en möjlighet för spelare att få spela några av de svåraste spelen som gjorts i genren. För mig så är svårigheten beroende på de dumma val utvecklarna gjort med distansvapen, fiender som kan avbryta dina kombos och så bossar som kräver att du springer runt runt runt för att undvika deras attacker för att få en liten chans att göra skada.
I slutändan så ger Ninja Gaiden: Master Collection en yngre generation en chans att få spela en serie som lever och andas svåra spel.
fotnot – Ja, dessa tre spel har sparkat min rumpa otaliga timmar och jag börjar bli väldigt öm i baken. De sparkar hårt och ger mig ingen tid till vila!
