Idea Factory ger oss ett spel som verkligen fokuserar på en betydelse av ”moé”, klarar vi västerlänningar verkligen av det?
Chou-Chou är en Gud. Hennes enda dröm är att bli härskare över hela universum bestående av 7 mycket olika världar. Hur har hon tänkt att bli härskarinna över hela universum? Jo genom att slå ner allt motstånd och tvångsvärva dem till hennes ständigt växande arme.
En början att minnas
Efter den introducerande biten så har man en ganska bra bild av hur spelet kommer vara. Mycket ”moe” och den typ av sexualisering som Idea Factory och Compile Heart gjort sig kända för med Neptunia och Agarest serierna. Det nya är dock att här får denna sexualisering även en stor del av striderna, om man väljer att göra det.
Så moe!!!
I Japan finns det en term ”moé” som är väldigt svårt att översätta. Vad man finner attraktivt, vad man vill beskydda eller vad som får en att ”brinna inombords” eller som i detta spel, vad man sexuellt går igång på. Chou-chou har därför i strider en ”moé kill” som går ut på att hon har koll på vilka egenskaper eller vad som får fienden att ”börja brinna” och genom att lyckas med denna attack så får man fler tjänare än om man bara besegrar dem normalt.
Moé? Vad menas med det? Och varför är det så viktigt?[/caption]Detta inslag är även invävt i spelets berättelse då den första världen och dess ”hjälte” nonchalerar Chou-chou i sin ”vanliga gestalt”. När hon blir förbannat över att hon inte lyckas charma hjälten kommer hennes väninna Altis, en före detta demon som nu blivit en ängel, med ett förslag. Varför inte förändra din personlighet? Om du är en Gud ska det väl inte vara något problem? Chou-cho blir exalterad och fördömer sig själv för att hon inte kom på det själv. Det uppdagas då att Chou-chou inte har en utan sju, hela sju olika personligheter inom sig som alla är en del av de främsta ”moé” begreppen som finns i japansk populärkultur, allt ifrån ”tsundere” till ”klumpig” eller ”hyperaktiv”. Jag skriver ”tsundere” då det i spelet felaktigt översätts till ”bi-polar”. Termen i sig är något som jag kommer ta upp senare då det skulle ta alldeles för lång tid att förklara här och nu.
Det ni behöver förstå är begreppet ”moé” och att det är till grunden för hur man för berättelsen framåt och en viktig del av striderna via spelets ”moé kills”. Hur vet man då vad fienden finner moé? Jo man får helt sonika chansa som en galning och intresset faller med en gång då man efter de inledande striderna där moé kills förklarar sedan måste chansa. Om du exempelvis har valt att Chou-chou ska ha personligheten ”sadist” och du väljer att ”agera tsundere” mot fienden så får du en helt annan reaktion än om du gör samma sak med personligheten ”klumpig”. Man tröttnar fort om jag säger så. Att hur man kan agera vid dessa moé kills dessutom slumpas fram gör inte irritationen bättre.
Så ett intressant koncept men väldigt dåligt utfört.
Parodier som gjorda för spelet
Något som Idea Factory och Compile Heart visat att de behärskar är kunskapen att göra parodier på det som i många andra spel är självklarheter. Hjälten i den första världen går in och stjäl och slår sönder de andra NPCernas hus och ingen verkar bry sig. Förnärmad utbrister Chou-chou att hur ond är inte denna hjälte? Han agerar ju som om han vore en demon!
Inblicken och satyren till ett stort antal spel är enkel och ren, men poängen går fram. Den hemska elaka överherren som brukar gestaltas av spelets slutboss är ju åtminstone så snäll att han inte slår sönder möbler och krukor i andras hem under en gestalt av att vara en ”hjälte”.
Komik i striderna
Trots det absurda moé kill spelsystemet så kan man om man bortser från det hitta ett mycket roligt stridsystem. Genom att placera karaktärerna nära varandra har de möjlighet att göra en ”link attack” där de gör allt från att spela biljard till att av misstag råka slå iväg kamraterna och fienderna med en hammare. Jag låg raklång av skratt flertalet ggr och det blir bara knasigare och knasigare.
Något som Idea Factory verkar ha lånat från NIS och deras Disgaea serie är att man genom att spendera ”mugen poäng” så kan man skapa nya karaktärer med olika yrken och förmågor. En skoj idé att göra ett liknande men ändå helt annorlunda system än Disgaea vilket de ska ha en eloge för.
Mer att göra
Jag erkänner, jag slutade att spela efter första världen. Striderna började tråka ut mig och att försöka lära sig moé kills är ett rent slöseri med tid. Det enklaste man kan göra är att fixa en guide, men då man inte vet vilka fiender och vad deras ”tillstånd” är innan striderna börjar så är det väldigt svårt. Nackdelen med moé kills är att om du misslyckas så att du istället för att förföra dem så att de villigt går med i din armé så gör du dem förbannade så att deras förmågor ökar. High risk high reward verkligen.
Så jag har inte kommit till de senare delarna och bryr mig inte. Striderna är för tråkiga och har för stort fokus på moé kills för att de snabbt ska gå av stapeln. Gratis DLC med extremt starka vapen gör striderna uthärdliga då man väldigt lätt klarar av allt från vanliga fiender till bossar om man nu bara vill besegra dem. Systemet har ett djup som skulle vara mycket mer intressant om inte moé kills funnits och varit en så stor del.
I sann Disgaea-anda kan man spendera ”mugen-points” för att skapa nya karaktärer som magiker, riddare och mera. Deras utseende får man välja själv och även hur de låter. Massor av saker att göra som sagt men jag tröttnar fort och jag tappar lusten att fortsätta, spelet har potential att bli en Disgaea-klon med parodier och helgalna karaktärer och strider men tappar bort sig när det vill ha så mycket ”moé” i ett spel som detta.
Frälsta från Japan med förståelse för moé och som älskar att grinda har hittat en värdig utmanare till Disgaea. Nybörjare inom området bör hålla sig borta om de inte vill ha en förstörd bild av marknaden.
Kommentera