“A rubbingly good time” skrev jag till IFs engelska representant innan jag ens spelade spelet. Det slog väl ut och nu kommer resten av recensionen.
Gud skapade människan. När människan blev för snobbig och glömde bort sin bakgrund straffade Gud människan, hon släppte ut monster i världen. Monstrena upptäckte att de snabbt överväldigade människan och det kändes så bra att härska. Gud var missnöjd då det inte var meningen så Gud straffade monstren, gjorde de svaga och närmast lika människor, hon förvandlade dem till monsterflickor. Nu lever människa och monsterflickor tillsammans och allt är bra.
För ett par år sedan stod en talare på scen med en Playstation Vita vertikallt istället för den vanliga horizontella hållningen. Han smekte skärmen, nöp den, klickade på den. De runt omkring honom undrade nog vad fan han sysslade med. Han premiärvisade Monster Monpiece, spelet som kommer få många att skrika i avsky över hur gubbsjuka Japanska spelskapare är.
Compile Heart och Idea Factory! har verkligen hittat sin nisch i att de gör svåra grindiga spel med inslag av vad man med lätthet skulle kalla perversa scener. Record of Agarest War och Hyperdimension Neptunia är mer kända för sina CG scener än för sitt spelmässiga innehåll. Monster Monpiece är tyvärr inget undantag. Det detta spel kommer att minnas för är att man håller sin PS Vita vertikalt och gnider skärmen till förtjusta kvinnorop. Jag argumenterar för att den biten är den minsta delen av spelet och att dess taktiska strider mer förtjänar att uppmärksammas.
Striderna är baserade på ett rutnät, 3×3 rutor som du och din motståndare har med 1×3 neutrala rutor i mitten. Här placerar du kort som representerar olika monster som sedan försöker att störta motståndarens slott. Varje kort har en viss mängd HP, attackstyrka, ras med mera. Varje runda kan ett kort placeras på ditt område. Du kan även slå ihop 2 kort av samma ras med varandra över hela fältet.
Problemen kommer utanför striderna. Storyn är inte mycket att tala om. Skygga May känner att hon inte duger någonting till och att hon bara förstör för alla runt omkring sig. Hennes goda vänner Elza och Karen framhäver dock att så inte är fallet. När då Elza blir besatt av en mystisk figur gör May det till sin uppgift att befria sin bästa vän. Vad den mystiska figuren vill eller vad dess mål är förblir dolt. Det enda man som spelare får veta är att stora Mystic Quartz finns utplacerade i de stora städerna och att den mystiska figuren är intresserad av dem.
Som sig bör i ett RPG vill man spendera litet tid med att göra sina karaktärer starkare. May kan inte slåss utan det är upp till hennes vän Fia att slåss. Fia är utåtriktad, säger vad hon tycker och tycker väldigt mycket om mat. Hon är även en monsterflicka av rasen kobold. Kort sagt är hon Mays motsats.
Hur gör man dessa monsterflickor starkare? De symboliseras av kort och man har “rub points”. Så det störde mig litet när Fia säger att hon ska visa mig “sin sanna styrka!” och så skickas jag in i ett minispel där jag ska hålla min PS Vita vertikallt och på vissa utvalda områden på Fia gnida, klicka, eller nypa på skärmen. Om jag hittar ett “bra” ställe får jag stön och hurrarop, är jag på fel ställe så undrar hon vad jag sysslar med. Varje monsterflicka är delikat berättas det och jag måste behandla de varsamt. Då den första gången är en tutorial har jag obegränsat med tid på mig. Jag lyckas med uppgiften att fylla en mätare och belöningen blir att Fia får mer räckvidd och attackstyrka. Plus att hon av någon anledning får mindre kläder på sig i kortform.
Detta system känns som ett försök att använda sig av PS Vita förmåga till touch. Tyvärr misslyckas de katastrofalt då jag inte känner någon som frivilligt skulle sitta och gnida sin PS Vita på officiell plats. Hemma i sin vrå givetvis men inte ute. Man behöver inte göra detta för att ta sig vidare i spelet, strategiskt tänkande slår ren muskelkraft som alltid. Även om det verkligen gör saken och ting enklare att ha starkare kort än din motståndare.
Designen på karaktärerna är underbar, det finns inget att anmärka på. Flertalet artister har samarbetat för att designa de olika monsterflickorna och det är med mycket lyckat resultat. Striderna kan få dig att slita ditt hår men när du lyckas reda ut en knepig situation och vinner striden så drar jag på smilbanden. Med ett annat level up system så hade spelet blivit bättre men som sagt, IF och Compile Heart har hittat sin nisch. Bra spelsystem men med något tveksamma delar vad kommer till val av scener.
En tanke som slår mig är dock att det aldrig pratas om några män. Under den tid jag spelat så har jag inte stött på en enda man. Alla är kvinnor. Bra för jämställdheten i spel? Inte precis.
Monster Monpiece har ett utomordentligt system i sina strider. Berättelsen är varm och man vill veta vad som sker härnäst. Tack vare delarna där man levlar upp sina karaktärer så får det oförskämt mycket skit och kastas i skamvrån. Ser man bortom detta så hittar man ett spel som verkligen är en strategisk fest att spela. Så gillar man en utmaning och att tänka strategiskt är detta spel något att kolla in, även om man fastnar vid att gnida skärmen.
Lämna ett svar