Med en spirituall uppföljare till Monster Monpiece ställer jag mig frågan: Varför gör ni detta Compile Heart of Idea Factory?
Io har ett problem. Hans ”begär” överflödar så till den milda grad att han inte kan kommunicera med det motsatta könet. Detta plågar honom något fruktansvärt. Att bli kallad för en pervers jävel är inte något som han vill uppleva. Därför undviker han dem helt och hållet. Han tycker det är konstigt att han inte känner samma begär när det gäller hans barndomskamrat Lilia som är av det motsatta könet men är en monsterflicka. Tyvärr har han på senare tid även börjat ramla under ytan även när det gäller Lilia.
Mitt i allt detta drabbas världen av något som inte tidigare skett. De så förut fredliga monsterflickorna har nu i större utsträckning börjat att attackera människor. Världen står inför en enorm kris och stadens ledare väljer ut Io till att lösa upp knuten. Att lösa mysteriet med varför de plötsligt börjat anfalla människor. Även om Io skulle råka trilla av pinn så bryr sig ledaren inte det minsta då Io tack vare sitt stillstånd inte har jobbat speciellt mycket för staden tidigare. Kort sagt är Io en förbrukningsvara och ledaren bannlyser till och med Io från staden tills han har utfört sitt uppdrag.
Sagt och gjort, tillsammans med Lilia ger sig Io ut i den stora vida världen för att dels bli kvitt sina ”begär” men också för att ta reda på varför världen blivit knäpp.
Grottutforskning i första persons vy
Förutom staden där Io börjar spelet finns det olika grottor. Dessa är varierande i form och innehåll. De är otroligt vackra att utforska även om man gör det i första persons vy. Utifrån vad jag tidigare sagt så borde Moero Chronicles inte vara något för mig alls. Men jag har börjat komma runt så att jag faktiskt kan uppskatta även första persons grottutforskande. Som sig bör finns det fällor, slumpmässiga strider och scriptade strider där du träffar på nya monsterflickor som kan gå med i din grupp. Det är här med sina stora grottor att utforska som Moero Chronicles verkligen glänser.
Strider med friktion
När strider inträffar blir jag fundersam. Io slåss inte med normala medel. Istället kan han samla in sina ”begär” för att sedan göra en av de monsterflickor som är med honom starkare. När han samlar in begär spelas en ljudfil upp och redan efter ett par strider har jag tröttnat på att höra hans röstskådis. Resten av striderna är inte mycket att säga om. Olika fiender hittar dig eller så hittar du speciella monsterflickor som efter att du besegrat dem och ”gnidit dem” på rätt ställe så slår de följe med dig. Eftersom om du har depression eller hatar människor så finns det ju ingenting bättre än att få kläderna söndertrasslade och sedan att någon som du hatar gnider dig över din kropp? Feminister förvarnas redan här i texten att detta är inte ett spel för dem. Om man nu inte räknar att det är monsterflickorna som gör allt och Io bara är där för att dela ut ”begär” eller slå knut på tungan och bli dumförklarad av de andra i gruppen.
Så fort en strid börjar vill jag inte spela mer, största anledningen är mekaniken med ”begär”. Om de gjort det på ett bättre mer ljudlöst sätt hade jag kunnat tänka mig att fortsätta. Men nu så nja.
Tveksamma motiv
I Monster Monpiece när man levlade upp sina monsterflickor fick man se en rosa utter uppe i ena hörnet. Det var enda gången som han var med. Nu har IF och Compile Heart tagit det hela ett steg längre och gjort denna utter till något av spelets maskot. Otton är hans namn och hans heliga uppdrag är att vandra runt i världen och leta efter monsterflickors underkläder. Min haka ligger långt nere vid golvet när jag träffar på Otton i den första grottan. När han sedan visar sig vara mer beroende av sina ”begär” än vad Io är så känns det bara konstigt. För Otton ”exploderar” om hans begär når kritiska nivåer i de speciellt utmärkta striderna. Hur man får Ottons begär att explodera? Jo genom att attackera monsterflickans kläder så att de går sönder.
Om man som spelutvecklare väljer att hela tiden sjunka längre och längre ner finns det inte mycket jag kan göra. Som grottutforskning i första persons vy är spelet faktiskt i sina bästa stunder. Man får otroligt vackra miljöer att utforska, berättelsen fortskrider och musiken är trevlig när man vandrar runt. När resten av spelet sedan består av tjäna ihop ”rub points” så att man kan gnida en utvald monsterflicka till deras begär är fulla och att man i strider mot vad som kan räknas som mini-bossar kan förstöra deras kläder förstår jag inte.
Dialogen i Moero Chronicles är ibland charmigt och får mig att le. Men oftast så vill jag bara trycka mig förbi dialogen för att få en chans att fortsätta utforska grottorna.
