Atlus visar att det går att göra ett spel, ett vuxet spel som handlar om politik och racism.
8år tog det, projekt ”Re:Fantasy” och när jag börjar spela förstår jag varför. Vi bevittnar ett mord, ett kallblodigt sådant då kungadömet Euchronias kung blir mördad i sin säng under föreskriften att hans styre var misslyckat. Kungens hjälpande händer är fundersamma över hur det hände då kungen var skyddad med magi vid alla tidpunkter.
När vi återfår kontrollen styr vi en blåhårig Elda, en av de åtta raserna (som benäms som stammar) som finns i världen. Clemar, Papirus, Roussainte, Eugief, Nidia, Ishikia, Rhoag samt Mustari är vida förekommande i världen men det finns mer clemar och roussaintes än några andra raser. Vilket innebär att de ser sig själva som förmer än de andra raserna.
Metaforen till vår egna värld blir uppenbar där vi ser ner på andra ”raser” och i Euchronia är det papirus som har det sämst ställd efter eldas. De blir inte anlitade av någon, begås det brott fängslas och avrättas dessa stackars papirus utan så mycket som en rättvis rättegång. Som en elda blir du genast anklagad för att det har ökat med ”människor” i riket. Människor i den här världen är monster som utan anledning anfaller och dödar allt runt omkring dem. Du får utstå blickar och hat när en by har problem med kidnappningar och en av byborna undrar om man inte vet vart man kan hitta några elda som ingen skulle sakna.
Rasismen är så tjock att man kan skära den med kniv och det hanteras på ett sådant sätt att man får sig en tankeställare. Ett sådant mörkt tema till ett JRPG-spel? Måste vara första gången som jag upplever det.
Den politiska biten är inte bättre. Efter att kungen mördats har Pontifexen Forden ögat på tronen, men kungens visdom innebar att han satte sin kungliga magi i aktion när han gått bort. Vill du härska över riket? Vinn då folket! Inom 4 månader kommer den som folket väljer bli den nya regenten.
Propaganda, bedrägeri, lömskhet, marionetter. Det finns allt när de olika deltagarna i den ”kungliga turneringen” gör upp. Själv ger du dig in i turneringen eftersom kungen son, Prinsen som sägs ha blivit mördad innan kungen själv fortfarande lever, men denne är förbannad och ditt uppdrag är att lösa förbannelsen.
Flodhästen i rummet
Med flertalet som arbetat tidigare med Persona-serien går det inte att prata om Metaphor utan att nämna Persona.
Ja, mycket av Metaphor: ReFantazios grunder går att hitta i Persona. Du har en begränsad tid på dig att klara av spelet, tiden spenderar du med att förbättra dina ”kungliga element” som mod, visdom, tolerans, fantasi och talfärdighet. Du träffar och möter nya ”följare”, du utforskar grottor där du spenderar mest tid med att slåss och leta efter skatter.
Något nytt är dock att tack vare att du reser landet runt i din gauntlett runner så har du även restid mellan olika platser. Vilket innebär att du i allra högsta grad måste planera hur du spenderar din tid. Ska du spendera tid med dina följare så du lär känna dem bättre eller ska du spendera 3 dagar på resande fot och göra unika saker som fiska, bada eller meditera innan du når ditt mål på en avlägsen plats?
När spelet själv sedan refererar onödigt mycket till Persona blir jag närmast frustrerad. Här har vi en otrolig chans att göra en helt ny IP, en helt ny skara med karaktärer och så börjar de hänvisa så starkt till Persona med scener, en hel ”arketyp” som helt enkelt skiftar ”mask” efter förhållandena.
Den andra biten som syns
Om grundupplägget för Metaphor: ReFantazio är grundat i Persona med socialt arbete, tidsbegränsning, grottuforskande (jag kallar utforskandet när man slåss för grottutforskande, aka ”dungeon crawler”) så är striderna en helt annan historia.
Hybridsystem, där du dels är aktiv ute på fältet och undviker inkommande attacker och pucklar på motståndet och de mer renodlade turbaserade striderna som vi kommit att älska från SMT, Persona, Soul Hackers. Det återkommande Press-Turn systemet från Nocturne där du vill skydda din svaghet och anfalla motståndarens svaghet för att på så sätt få flera omgångar är roligt och det får dig att tänka. I och med att du blir tilldelad en stor mängd ”Archetypes”, spelets motsvarighet till dina demoner att använda i strider kan du välja och vraka. Hade detta varit ett taktiskt spel hade du haft dina ”klasser”. Med allt från warrior till priest och ninja till gunner. Alla med sina styrkor och svagheter.
Striderna är intressanta och mer taktiska än tidigare. Varvid en priest med sina läkande egenskaper och förmåga att använda Hama-magi är stark mot de odöda skeletten som vandrar omkring i mausoleum så i gengäld blir du även svag mot den mörka Mudo-magin och slagen från skeletten. Så det är en chansning med vissa klasser i vissa uppdrag.
Att skaffa en så bred trupp som möjligt när det gäller klasser är en bra idé, då Atlus inför kombinationsattacker, tänk Dual och Tripple Techs från Chrono Trigger där du använder 2 eller flera karaktärers Press-Turn för att göra en kraftigare eller variant av en attack. Där din ”mage” kanske bara har tillgång till magier som träffar en fiende kan du via Synthesis anfalla hela gruppen.
I vissa fall och något som jag önskar att de arbetat mera med är att fienden ibland gör en notis om att den har ögonen på en viss karaktär, rad eller gruppen. Metaphor öppnar med en strid där en boss väljer att anfalla den främre raden, i och med att du kan flytta din grupp till den bakre raden innebär detta att bossen nästa runda missar fullständigt. Men det är bara i den här enda striden som det går att göra så. I alla andra strider är det hela gruppen som blir anfallen. Det taktiska tänkandet som detta hade kunnat öppna hade varit otroligt roligt.
Med det seriösa kommer
Om spelets berättelse är en massa av rasism och politik som sköts på ett bra sätt är det spelets egna scener där emellan som gör att det blir en bra balans. Ovan står Strohl och vrålar om Hulkenberg, som tack vare sina resor för att förlåta sig själv för att ha svikit prinsen lärt sig att äta i princip vad som helst. Maskar, frukt, nämn det så har Hulkenberg troligen provat det och lärt sig laga till det till en sensationell måltid.
Mitt i allt allvar finns det komik och scener som får dig att bara dra på smilbanden. Balansen mellan det seriösa och oseriösa är perfekt och om jag mesta dels sitter och bara vill mörda någon av de styrande makterna för hur de behandlar de runt omkring sig så är det scener som ovan som får mig att lugna ner mig.
Metaphor: ReFantazio har mycket gott att ge och om jag kan klaga på något så är det att spelet känns litet ofokuserat. Berättelsen som ska vara high-fantasy i sin genre börjar otroligt bra, sedan faller den av tyvärr.
Annars så har jag bara gott att säga om det här spelet. Jag är glad över att Atlus skapat en ny IP och jag hoppas att de fortsätter att skapa nya IPs för om de lyckas såhär bra med sådana ämnen som rasism och politik? Då kan de skapa vad som helst.
