Från springande till taktiska beslut. Metal Slug gör en helomvändning och skapar en bra bit problematik med de rougeliknande elementen.
Utvecklarna Leikir Studio som jag aldrig tidigare har hört talas om har haft en svår uppgift. Att på ett bra sätt förvandla en av de mest uppskattade Run n Gun serierna från SNK till ett taktiskt roguelite spel.
Berättelsen blir mindre viktig, men den gamla seriegeneralen Donald Morden är tillbaka. Efter att ha rymt från fängelset, igen så har han nu ockuperat en stad där han planerar onda saker. I min första genomspelning i alla fall, officiellt har Morden gömt sig från World Government och har nu givit sig till känna med sina onda kamrater.
En flora av fanservice
Jag är glad att Metal Slug Tactics har tagit sig tid att inkludera alla karaktärer från Metal Slug serien. De har även givit varje karaktär en unik mängd förmågor, Eri tycker om att slänga granater medan Fio har möjligheten att kidnappa vän som fiende med ett litet rymdskepp för att nämna några av de otaliga förmågorna. Fienderna är också bekanta och många av de tidigare run n gun spelens kemi återfinns.
Dessa unika förmågor skapar också unika spelstilar med olika bonusar för varje karaktär. Eri kan efter att hon bombat någon sönder och samman plantera fötterna och röra sig vidare. Marco kan när han nått tillräckligt långt fram använda sina speciella förmågor utan kostnad.
Gamla hederliga Ikari Warriors får även gästspel med sina två hjältar, ett spel som jag inte hört folk pratat om sedan jag var en liten unge.
Jag spelade aldrig Metal Slug, men jag har sett och hört de olika spelen en hel del. Jag gillar verkligen hur alla animationer, bossar och liknande är handritade och man känner verkligen igen sig. Musiken och ljudeffekterna går inte att ta fel på och skapar en riktigt bra stämning.
Ovanligt spelsätt

I vanliga taktiska spel vill du förflytta dig så att du befinner dig bakom så mycket skydd som möjligt. Du söker skydd bakom väggar, bilar och om du känner dig modig bakom dynamittunnor.
Med Metal Slug Tactics så är det bättre att du befinner dig på springande fot. Ju längre du springer varje runda desto högre blir din ”evasion” och denna är jätteviktig då den hjälper dig att inte ta skada då du kan helt undvika attacker som gör mindre skada än vad du sprungit.
Så om du måste springa rakt in i grupp med fiender för att du ska kunna ha ihjäl alla? Absolut gör man det då.
Hur kan man göra detta då? Jo mycket tack vare att spelet belönar dig för att placera dina karaktärer bra, eftersom du med varje attack kan genomföra en synkroniserad attack. Alla medlemmar kan skjuta på samma fiende.
Detta innebär att den taktiska biten blir otroligt viktig och jag välkomnar det. Med de olika karaktärerna som man spenderar tid med blir man mer familiär med spelsättet och karaktärerna.
Roguelite, inte riktigt bra.
När du spelar, går du upp i nivå får du slumpmässiga förmågor till dina karaktärer som du väljer mellan. Väljer du att gå till den banan som ger dig nya uppgraderingar till dina vapen får du slumpmässiga uppgraderingar. När du blir besegrad, vilket bara behöver ske 1 gång? Så är spelet över och du får börja om från början.
Jag förstår meningen med detta. Att man ska lära sig grunderna och bli bättre och bättre och få mer och mer förmågor för att prova nya lösningar på problemen du ställs inför. Men jag gillar inte att man bara har 1 chans. När ditt uppdrag är att transportera en NPC till en specifik plats och denna NPC springer bara rakt fram rakt in i fienden? Gör du ett tankefel med hur du då inte lyckas göra rent hus? Game Over.
Hellre hade jag sett att de fullt ut fokuserade på den taktiska biten. Eftersom de taktiska förmågorna, bossarna, systemen. Allt detta är helt underbart och jag vill bara spela mer och mer, testa olika förmågor, olika karaktärsgrupperingar då vissa fungerar bättre ihop med andra eftersom de kompletterar varandra på ett utomordentligt sätt.
Allt som allt är Metal Slug Tactics en trevlig taktiskt upplevelse där de roguelite delarna mer förstör än vad de gör någon nytta. Men ju mer man spelar desto mer lär man sig och ja, man tänker inte på dessa element. Utan de taktiska striderna tar överhanden och man fortsätter spela. Bossarna är roliga och de olika uppdragen är varierande och roliga.