Gammalt hederlig isometrisk strategi i sin bästa form.
Ända sedan Final Fantasy Tactics har jag haft en speciell plats i mitt hjärta för strategispel som utspelar sig i isometrisk vy. På ett rutnät för att se hur man kan vandra över olika terränger med en svårighetsgrad som om du är för aggressiv skapar problem för dig.
Mercenaries Wings: The False Phoenix är allt detta och charmar mig med sin FFTA liknande utseende men när berättelsen förs vidare tänker jag mer på Ogre Tactics i artdesign för karaktärsporträtten. Kort sagt är detta en blandning av allt som jag gillar med strategiska rpgn.
Ett inbördeskrig och ett krig mot gränsen har lamställt kungadömet och för att kunna försvara sig mot den ankommande pöbeln har kungen börjat att använda sig av legoknektar. Just en sådan grupp, Crimson Wings är de som vi som spelaren kontrollerar.
De olika karaktärerna är intressanta med sina olika personligheter och egna problem. Med ett namn som ”Cecil” så förväntar jag mig faktiskt att karaktären ska vara en kille men det visar sig att det är del fakto en kvinna. Skämtet blir fort tröttsamt och jag förstår grundtanken i att låta alla karaktärer inte ha några ”utmärkande detaljer” men det blev faktiskt en shock för mig då jag trodde att hon var en man beroende på hur spelet valt att gestalta henne. Att hon visade sig vara kvinna stör mig inte det minsta utan jag välkomnar mer starka kvinnor i spel som inte används i tajta kläder, med en rapp käft som skulle få en pirat att fly från hennes språkbruk.
Som en Gunner blir hon snabbt en favorit för mig då jag gillar att på avstånd låta fiender sakta men säkert komma närmare bara för att precis innan de når fram bli fullständigt demoraliserade. Distans med status är alltid roligt.
Att tänka strategiskt blir snabbt ett måste då man måste lokalisera de största hoten på varje bana och ta hand om de snabbt och effektivt. När spelet då slänger massor av motståndare mot dig på en gång för att du tog ett steg för långt fram så kan jag tappa tålamodet men utmaningen finns där av en anledning. Att välja en lättare svårighetsgrad gör spelet lättare men samtidigt så gillar jag utmaningen. Varje val spelar roll och du har inte som i Fire Emblem: Three Houses en möjlighet att snurra tillbaka tiden för att undvika att din enhet försvinner från striden. Jag har inte väntat ut timern som uppenbarar sig när en av dina enheter blir besegrade för att se vad som sker men jag tror inte att enheterna försvinner för alltid utan blir bara ”medvetslösa” och finns sedan tillgängliga nästa strid.
Tankarna förs åter igen till Final Fantasy Tactics där enheter som besegrats fick en timer som sakta räknade ner. Här har i alla fall inte föremålen du använder för att väcka enheterna från de döda en chans att missa dock vilket jag verkligen uppskattar.
Möjligheten att skapa en unik upplevelse för varje enhet finns då de alla har sina egna unika klasser som senare som ett träd förgrenar sig och du har möjlighet att välja mer specialiserad spelstil. Något jag välkomnar och har mycket nöje med.
Om jag har något att klaga på så är det att under min tid med spelet så hittar jag ingen världskarta utan spelets berättelse går vidare med dialog och val innan strid och sedan är det en ny strid. Upprepa ad infinitum tills du är klar med spelet. En världskarta likt den i Final Fantasy Tactics eller Ogre Tactics innebär att man får en känsla av hur stort landet man befinner sig i är. En liten detalj i ett annat helt fenomenalt spel där jag inte har mycket negativt att säga om spelet.
Mercenaries Wings: The False Phoenix är ett utomordentligt strategiskt spel som kommer sätta ditt strategiska tänkande på prov och om du gör ett felsteg så kommer du lida förluster. Med ett hopkok av intressanta karaktärer och bra musik är det bara att tippa hatten av.
