En blandning som av någon anledning fungerar utomordentligt lämnar istället mycket att önska spelmässigt.
Jag erkänner. Rabbids (så kallas de eller hur?) är något som jag aldrig förstått nöjet med. De känns som Ubisofts svar på Minions i Dumma Mej och det är fel sorts humor för mig. När jag först såg att Rabbids och Mario skulle slås ihop och få träffa varandra så var det blandade känslor.
Man ska inte döma ut något i förskott. ”Detta kan ju bli bra” tänkte jag för mig själv och såg med förväntan på vad för typ av spel det skulle bli. Nästa shock kom nästan omedelbart. Mario med en pistol? Som istället för att hoppa och kasta eldbollar på sina motståndare nu står gömd bakom en mur och skjuter på dem? Något kändes väldigt fel men jag gav inte min åsikt om att Mario inte ska göra något sådant mer energi.
Spelet i sig såg väldigt trevligt ut och jag gillar ju fullständigt Xcom. Därför kändes det som ett intressant alternativ till Xcom. Mindre aliens och skräck och mer komik med Mario och Rabbids.
Ja, det har tagit mig nästan ett år innan jag fått spela spelet själv. Tack vare twitch så har jag sett hur andra spelat och det jag sett har ju inte gjort mitt ”vill ha” mindre, närmare tvärt om. Det är nu, när jag spelat spelet självt som jag önskar att jag spenderat tiden på något annat.
Berättelsen är galen, Rabbids hamnar i ett hem där experiment utförs. Ett sådant experiment har nyligen avlslutats och allt ligger för nerkylning då överhettning verkar vara det största problemet för att kunna sälja produkten på en större marknad. Saker händer och plötsligt befinner vi oss i Svampriket där en dimensionsvirvel öppnat sig och där verkligheten tittar in är en bra beskrivning.
Målet med allt? Att få ett slut på den sammanslagning som påbörjats.
Om berättelsen är galen så är spelmekaniken det som är bra med spelet. Alla kända mario karaktärer finns med och alla får olika utrustning. Luigi bland annat blir en kompetent krypskytt men han har dåligt med hälsa. Mario kan ta ett antal smällar och är mer närstrid är krypskytt.
Varje karaktär har dessutom ett sekondärt vapen. För Mario är det en hammare. För Luigi är radiostyrd bomb. Du får även skillpoäng som du kan använda för att förstärka karaktärerna.
Detta är vad jag gillar med spelet. Striderna och möjligheterna att skapa en spelstil som blir din egna då inte två karaktärer är likadana är höjdpunkterna. Banorna blir med tiden svårare och svårare och jag välkomnar utmaningen.
Tittar jag istället på humorn. En Rabbid Peach som ständigt ska ta selfies med allt och alla och som tycker att hon ser bättre ut än den riktiga Peach. En boss som använder karaktären som står närmast honom för att torka sig i rumpan för att sedan slänga hen i backen som attack?
Jag tillhör inte målgruppen för den här typen av humor. Visst jag kan skratta åt det någon gång men jag skrattar inte åt allt och när en scen utspelar sig och kameran flyttas till Rabbid Peach som tar hundratals selfies? Nej.
Att jag mellan striderna får springa i ”banor” är intressant. Men där Mario alltid har handlat om plattformshoppande handlar det här om att lösa pussel eller att följa en enkelriktad stig. Att samla åtta röda mynt för att få en dold skatt att uppenbara sig eller att springa runt i ett mönster på tid för att få nya vapen som du kan köpa senare? Just att samla mynt och att springa runt på en bana för att samla saker och ting istället för separata världar och banor med hemligheter är en av de anledningarna till att jag inte spelar mycket Mario längre.
Jag vet inte hur man skulle ha kunnat förbättra detta då grundidén är god men om du inte gillar Rabbids och den humor som de medför till Mario? Jag skulle undvika det här. Som strategiskt spel fungerar det ypperligt även om Xcom sparakar röv alla dar i veckan med detta lir.
Kommentera