Apokalypsen är i antågande, ”The End” är verktyget som kommer förgöra världen. Kan du och tio andra psykiska personer avvärja världens kollaps?
Världen hotas av terroristen ”The End” som hotar att förgöra världen. För att avvärja detta hot skickar världens samlade nationer in elva mycket speciella människor. Alla har de en gåva som ska hjälpa dem att besegra The End. Allt från teleportation till pyroteknik och det kommer verkligen att behövas. Platsen som The End befinner sig på heter ”The Pillar” och är outforskad och uppstod från tomma intet för bara några dagar sedan. Ditt uppdrag som Sho Kasugai är att infiltrera The Pillar, ta dig till toppen och besegra The End. Tidsgränsen för ditt uppdrag är 13 dagar.
Snäll inledning
Du kastas in mitt i en strid tillsammans med andra, den första tutorialen är snabbt genomgången och tillsammans som grupp beger ni er till mötesplatsen. Väl framme vid mötesplatsen så upptäcker ni något konstigt,större delen av era minnen verkar ha försvunnit. Ni minns mötesplatsen och uppdraget att besegra The End, men utöver det så minns ni väldigt litet.
Det är nu ni träffar på The End och det han berättar om att världen är full av skit och måste förstöras är något som vi som spelare hört otaliga ggr. Det som gör Lost Dimension unikt är att The End även berättar att någon av de elva som blivit utvalda att stoppa honom är en förrädare. Denna någon jobbar tillsammans med The End för att förhindra att de andra klarar av uppdraget. Den psykologiska aspekten av detta är att om du som spelare gör fel val när du slåss så kommer du i slutändan att göra den slutgiltiga striden mot The End så mycket svårare eftersom du får mindre kamrater att slåss med och fler fiender att slåss mot.
Detta var något som ständigt gnagde på mig. Oavsett hur pass mycket jag förstod av spelets sätt att luska fram förrädarna så fanns alltid tanken i bakhuvudet om jag verkligen borde använda mig av Soijiro, läkaren som är den enda med läkande magier? Om han är förrädaren så ja då har jag precis gett The End en möjlighet att läka sig rätt kraftigt. Ingen uppmuntrande tanke precis. Inte heller vore det en bra idé om Himeno, med sina eld baserade attacker som kan täcka stora områden är förrädaren. Det är inget roligt att bli förkolnad kan jag lova.
Lost Dimension gör just denna del med förrädaren otroligt bra. Jag har fått sluta upp att spela eftersom jag inte vill fortsätta, dels för att jag inte vet vem förrädaren är och dels för att ju längre man spelar desto fler ggr kommer man att mötas av berättelsens semi-slutgiltiga val: Judgement Room.
Förrädarna ska dö
Judgement Room är mycket enkelt. Tänk dig Big Brother, efter ett visst antal uppdrag måste alla rösta på vem de tror är förrädaren. Som Sho är du skyddad varje gång (för att The End tydligen hatar dig av någon anledning) men alla andra kan röstas ut. Du vill verkligen inte röstas ut i denna omröstning eftersom du då blir fullständigt förintat, det är som att du aldrig existerat. Du tvingas även att rösta för att kunna ta dig vidare. Vilket inte är någon skön känsla för mig som spelare. Jag vill ha en grupp som fungerar, där alla kan förtro sig åt varandra. Lost Dimension vänder detta på sin spets och får in tankegångar om förrädare i mitt huvud och att då döma någon, kanske en oskyldig kamrat till att sluta existera är det värsta som hänt mig i ett spel. Att döda någon är en sak, att göra så att personen i fråga inte har existerat? Något helt annat och mycket värre.
Hur hittar du då en tänkbar förrädare? Shos gåva är att han fungerar som ett medium. Genom att placera honom i sina kamraters närhet så kan han få inblick i deras tankar, så efter varje strid placeras får Sho se sina kamraters tankara, allt i enda stort virrvarr så det är omöjligt att se vem som tänker vad, men text markeras väldigt bra om någon ”kanske” är en förrädare i den grupp som du precis använt i strid. Hade spelet sagt åt mig att ”Visst det finns en förrädare i den gruppen, vem det är får du lista ut själv dock!” så hade jag varit mer fokuserad på att göra just det. Nu i och med att det alltid handlar om ett ”kanske” så blir den psykiska pressen allt större.
Genom att använda Vision Points, eller VP så får Sho chansen att bege sig in i en medlems tankar och kan där igenom att utföra ett litet mini-spel få hjälp att bestämma om personen är en förrädare eller ej.
Strategi och text
Lost Dimension kallas av många för en visuell novell. Du spenderar mycket tid med att läsa dialog mellan de olika medlemmarna eller när Sho pratar med någon i enrum. Men jag tycker inte att man kan kalla detta för en visuell novell ändå. Det är som ett vanligt jrpg, mycket textläsande blandat med strategiska strider. Striderna i sig känns som om de sneglat en hel del på Valkyria Chronicles där du får förflytta dig ett visst avstånd, olika karaktärer har olika vapen och förmågor. När du gjort ditt så blir det fiendens tur. Striderna börjar väldigt enkelt men blir snabbt svårare och du måste verkligen betänka vem du plockar med dig in i striden. Vilket blir litet press på dig, för du kan ju ta med dig en eller flera förrädare och göra dem starkare när du egentligen borde tagit med dig någon annan som inte är en förrädare.
Det gör ingenting i början när du i princip kan fixa sönder alla fiender med alla karaktärer. När du senare möter fiender som inte tar någon skada alls från dina vapen utan du måste använda dig av dina ”gåvor” med eld eller ha en chans att förgöra fienden med en attack så ja, då måste du börja tänka mer över vilka du ska plocka med dig.
Lost Dimension är en unik upplevelse. Att spelet har new game+ där förrädarna hela tiden slumpas fram gör att återspelningsvärdet blir extremt högt. Spelet har mycket att ge och tar sin tid, oavsett om man struntar i att förgöra förrädarna eller som jag, nästan blir illamående av möjligheten att jag kan välja fel person att utplånas. Att The End säkert berättar att det finns fler än en förrädare gör inte precis saken lättare. Känslan som spelet gett mig är unikt och ja, jag tror inte något spel har fått mig att sluta spela för att jag inte vet vem jag ska utplåna.
Vi tackar Atlus för deras amerikanska recensionsexemplar som tyvärr inte på något sätt framvisar att spelet kommer få ett Europeiskt släpp.
