Falcom visar hur en uppföljare ska göras. Igen. Jag är lycklig och samtidigt inte intresserad av hybridsystemet.
Knappt några månader efter slutet på Trails through Daybreak börjar Daybreak 2. Van har tagit det lugnt då de skildes åt i slutet av förra spelet och når nu oändliga höjder av lathet. Inte för att han inte utför sitt jobb som Calvards ”Spriggan”, en jack of all trades som tar hand om de problem som inte polis eller bracers har möjlighet att blanda sig i.
När vi träffar Van möter han upp med Elaine som visar honom en film. En film där en röd Grendel sliter människor i stycken. De styrande organen och även Bracer Guilden i staden har en huvudmisstänkt då de ser den röda Grendel. Van själv. Då han som vi spelare vet kan bli en blå-aktig Grendel.
Så det är upp till oss att hjälpa Van att lösa de mystiska mord som plågar Calvard, hur resan sedan utvecklar sig är upp till Van och hans vänner.
En ren uppföljare
Falcom vet hur man gör uppföljare. Hur man spenderar ett eller flera spel för att bygga upp världen och sedan låta nästföljande spel bli något helt fantastiskt. De spenderade hela spelet i Daybreak med att bygga upp relationer, vissa hur Calvard styrdes och skapade en levande värld. Med Daybreak 2 får vi nu nya platser att besöka, gamla bekantskaper som åter kommer in i Vans liv och för oss gamla spelare är det ljuvligt att se tidigare karaktärer få mera tid, så vi får lära känna dem ännu bättre.
Trots att Daybreak 2 utspelar sig bara någon månad efter första spelet har karaktärsdesignen blivit smått förändrad. Van har fått en mer distink ljusare blå hårslinga, Elaine bär mer vardagliga kläder och så vidare. Små detaljer som visar att utvecklarna inte bara klipper och klistrar spelen emellan som också är något jag uppskattar.
Vad jag inte uppskattar är att hybridsystemet från Daybreak fortfarande är kvar. Man spenderar fortfarande tid på fältet (field battles) undvikandes inkommande anfall och med mål att få motståndet att bli ”stunned” för att få en bättre chans i command battles. Som sig bör är systemet i sin grund kvar, men man har nu utökat detta med ex-chains, att man kan använda magi ute på fältet och mera. I command striderna finns det en stun mätare, chansen att utföra kombinationsattacker med karaktärerna och allt är vidareutvecklat från Daybreak 1. Allt detta är ren och skär glädje att Falcom åter igen lyckas förbättra sina system talar för hur mycket de vill jobba med Legend of Heroes-serien.
Jag ser fram emot kommande Farewell Zemuria där dessa system har blivit ännu mer utvecklade.
Litet frustration
Hybridsystemet för strider tilltalar mig inte. Fortfarande. Men nog om det, när jag når en viss punkt i Daybreak 2 öppnar sig historien upp. Och med öppnar upp sig menar jag att vi introduceras till flertalet tidslinjer där vi via enkla val förändrar hur spelet utspelar sig.
Så i mitt fall slutar en del med att Van omkommer. Varvid det utbrists ett skrik från Agnés och så är vi tillbaka tidigare. Med samma dialog som tidigare så en återupprepning av dialogen och sedan små ändringar som gör att slutskedet av händelsen ändrar sig.
Jag har väldigt dålig erfarenhet när spel introducerar flera tidslinjer där man kan välja att hoppa mellan dem. När jag då dessutom måste läsa om dialogen flera ggr så blir frustrationen större.
Nyheter
Min frustration med berättelsens komponent får litet bättring när vi i Trails through Daybreak 2 introduceras till…
Mini-spel! Daybreak hade inga mini-spel alls över huvud taget. I Daybreak 2 har jag redan på 45minuter fått prova på 3 olika mini-spel. Allt från att hacka till att smyga och Legend of Heroes klassiska fiske. Och det finns flera. Kul visst men samtidigt så känns det också som att detta andra spel är ett fokus för att ha kul.
Märchen Garten, en virtuell verklighet där du kan grinda för föremål, levels och liknande. Liknande Reverie korridoren i Trails into Reverie. Så om man vill kan man bli riktigt stark tidigt. OM man vill.
Framtiden lovar gott
Legend of Heroes: Trails through Daybreak 2 skapar en värld som jag väldigt gärna återvänder till. Som jag tycker det är synd att vi är på väg bort ifrån. Framtiden ser ljus ut för Legend of Heroes-serien och jag kommer definitivt följa den.
Mini-spelen är roliga och även om jag personligen inte är mycket för att smyga efter folk med diverse mätare som visar om jag blir upptäckt eller ej så fungerar det absolut. Van är ju trots allt en halv detektiv så han måste ju smyga. Striderna är snabba och enkla. Men om man vill djupdyka ner i systemet med shards, quartz och allting så kan man göra det och skapa sina perfekta builds. Även om spelet själv vill ha exempelvis Van som en tank som är i fronten och tar all stryk (alltså hög hälsa och försvar) så man om man så vill försöka göra honom till en evasion tank. Valfrihet!
