Ett kärt återseende med små förbättringar lovar gott inför den tredje delen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. När jag recenserade spelet tidigare så var det endast några småsaker som jag reagerade på. Striderna kändes alldeles för lätta, mycket tack vare att jag var alldeles för stark för områdets fiender och att jag tack vare mitt spelsätt hade möjlighet att fixa i ordning starka magier.
Jag ogillade även att vissa sidouppdrag var dolda så att du tvingades att springa runt och prata med allt och alla, besöka alla affärer i staden som du besökte bara för att vara säker på att du inte missade någonting viktigt. Då du betygsätts utefter dina framträdanden och för föremål och magier utefter ditt betyg i slutet av månaden blir även dessa hemliga sidouppdrag alldeles för viktiga.
När jag startar upp PS4-versionen av Trails of Cold Steel känns det som att spelet är pånyttfött. PS3 versionen såg bra ut och var smooth i alla rörelser. Med PS4ans kraftigare komponenter flyter dock spelet på ett steg bättre. Jag trodde inte att det var möjligt att bara för att komponenterna i maskinen ändrades så skulle skillnaden bli såhär stor men skillnaden är enorm de två versionerna emellan.
Några större förändringar utöver smidigheten i alla rörelser och animationer ser jag dock inte. Det är samma spel, bara att det är släppt till PS4 så nu finns spelet tillgängligt till PS4, PS3, PS Vita, PS TV och Steam. Så det är jättebra för de som inte har velat prova sedan tidigare då de varit oroliga för att spelet inte skulle släppas på PS4, nu har det släppts till PS4 och nu har ni chansen att få uppleva ett av de bättre JRPGn som släppts på mycket bra länge.
Anime strukturen på spelet stjälper inte spelet det minsta utan blir närmare en del av dess styrka.
Musiken är trallvänlig och jag får alltid ett stort leende på läpparna när jag startar upp spelet. Jag vet ju vilka dessa karaktärer är! Jag vet deras styrkor och svagheter! Jag har återvänt till ett kärt område och jag trivs enormt mycket.
Fie är fortfarande min favorit. Hon är snabb, dödlig och lika spänstig som en katt. Att hon kan spendera ett par timmar i sommarljuset sovandes på en bänk gör henne inte mindre söt. När spelets egna katt Celine gör entré känns det som att visst, hon gillar mjölk och i gengäld får jag klappa henne men kom igen. Fie är bättre eftersom vi verkligen kan prata med varandra!
Kort sagt, jag gillade verkligen Legend of Heroes: Trails of Cold Steel när det släpptes under 2016 och nu, tre år senare har spelet närmare mognat för mig även om det i stort sett är samma spel fast det flyter på bättre.
