Så påbörjas slutet på en epok. Slutet på en saga som tagit Falcom 22år att skapa. Resan har varit underbar och jag kan tämligen säga att Beyond the Horizon är ett ypperligt spel. Om man gillar riktningen som Falcom tagit.
Jag har sedan Legend of Heroes: Trails in the Sky varit utomordentligt förtjust i Falcoms tunga serie. På 20år har de levererat inte mindre än 13 spel i Trails-serien. Vi har farit land och rike runt i landet Zemuria och det är nu dags att påbörja vår resa bortom horisonten då Calvard har påbörjat resan bortom skyarna.
Det är intressant att se hur vi gått från en ringa medeltid till moderna tider med rymdskepp, tv-idoler och internet. Hade vi levat i en sådan tid hade vi varit väldigt väldigt hedrade. Att få leva i en tid där för vår verkliga tid på bara ett par år gå ifrån att knappt ha kommit från häst och vagn till att ha internet och att kunna företa rymdresor? Den teknologiska framfarten är mig enorm.
Ett långsamt intro
Augmenterad verklighet är den stora nyheten. Något som Van och Feri med Vans mästare Bergard får genomleva. Vi möter dem då de prövar på det senaste från Marduk, indirekt får de veta att de tävlar mot en annan grupp. En grupp som består av Rean, Altina och Kevin. Kevin träffade vi senast på i Legend of Heroes: Trails in the Sky the 3rd. Glada återkopplingar till hjältar och personer från tidigare spel absolut.
Efter litet si och så står vi dock där igen. Med Van som huvudperson och sitt jobb som Ediths egna Spriggan, en allt-i-allo som tar hand om de fall som ligger i gråzonen mellan Bracers och polis. Med den trupp som vi skaffade oss i Daybreak 2. Efter otaliga timmar är på så sätt act 1 över. Det hintas om att allt inte står rätt till med uppskjutningen av den första människan i rymden och om det inte vore så skulle det inte ha blivit mycket till spel.
Flerval igen
Jag gillade inte tidshoppandet i Daybreak 2. Till Into the Reverie stod jag för första gången inför flera olika grupper där jag fick ”välja” i vilken ordning jag ville spela de olika scenariona, som sedan när spelet närmade sitt slut tog fäste i att alla samlades för en grand finale.
Beyond the Horizon tar tillbaka det här konceptet och jag vet inte riktigt hur jag känner för detta. Jag hade nog mer önskat mig att jag fick spela igenom alla grupperna i en viss ordning utan detta hoppande. Jag förstår att jag genom att få möjligheten att välja rutt får jag mer kontroll över grupperna då jag klagade på i Cold Steel 4 att jag inte kunde kontrollera de andra gruppernas utrustning, quartz och så vidare. Detta sidsteppar det problemet och det är en bra lösning. Samtidigt som man får full insyn vad de andra grupperna gör istället för att bara se Kevin åka iväg med Rufus i prologen där han antyder att han har ett jobb för Rufus och Nadia, Swann och Lapis och sedan emot slutet av spelet titta vad vi gjorde i bakgrunden! Var vi inte duktiga nu?!?
Men med det långsamma tempo som berättelsen nu har (för mig) så känns detta flervalssystem som endast ett sätt att göra spelet längre. Jag vill se vad Zemuria står inför för problem och hur Van, Rean och Kevin/Rufus ska hantera det. Jag vill inte ha flera timmar med ändlös grinding i spelets nya ”reverie korridor” i form av Grim Garten.
Grim Garten
Beyond the Horizon gör en helomvändning med Märchen Garten, som nu blivit hackat, igen. Men denna gång av Ouroboros och vi får ännu en gång möjligheten att besöka ett ställe som ligger utanför världen för att grinda, spela gacha och bli starkare än vad vi normalt sett inte skulle vara.
Nyheterna blir istället att för en vacker gård har vi nu ett stort hemskt slott att besegra. I sann RPG andra finns banorna för slottet i sin egna regi där vi kan välja hur vi vill gå till väga. Nästan som ett roguelite spel där varje gång vi besöker slottet är banans upplägg annorlunda. Det är tydligare markerat när man väljer bana vad man har för huvuduppdrag och siduppdrag. Bland annat kan det vara att besegra x antal fiender i spelets realtidsstrider eller ”field battles”, samma sak fast i de mer taktiska tur-baserade ”command battles”, aktivera artefakter med magi, besegra en mängd av de olika stora fienderna eller bara förstöra föremål som ger dig grim shards.
Grim shards använder du till spelets gacha. Grimoire Decryption. Altina får jobbet som arbetare där hon sitter med en sagobok där alla föremål hoppar fram. Med hjälp av denna gacha kan man snabbt få quartz, föremål som du inte har tillgång till, utrustning och den väldigt nödvändiga u-material som du använder för att bli ännu starkare.
Eller så kan man hoppas på att man får komiska accessoarer till karaktärerna. För vem vill inte att Rean ska springa omkring med en stor skyld bakom sig som det står ”Come on now!” på?
Man kan sänka hur mycket tid som helst på detta om man vill. Resan blir desto mer långradig då berättelsen i ena vändan säger att Grim Garten är frivilligt, men i nästa så är det ett måste för dig att arbeta dig genom dessa banor då slottet inte vill öppna upp sig för spelaren om inte alla tre grupperna fortskridit till en viss position inom Grim Garten.
Strider och nya karaktärer
En stor del av Legend of Heroes för mig är spelets strider. i Beyond the Horizon får vi en stor mängd nyheter, återbesök av gamla ideér och ja. Det är kulmen av 20 års utveckling och det märks.
I sin grund är Beyond the Horizon samma quartz system som i Daybreak 1 & 2. Du har en xipha, i denna xipha sätter du in quartz. Varje quartz har ett element, eld, vind, vatten, jord, rymd, mirage och tid. Kombinera rätt quartz med rätt värde så får du en extra förmåga baserat på vart du sätter in quartzen i din xipha. Med allt från att göra extra attacker när du använder arts, spelets magi till att under striden ha chansen att göra extra elemental skada när du attackerar eller bli osynlig när din hälsa når en viss gräns.
Hur du väljer att bygga upp dina karaktärer är upp till dig. I vissa fall (Van, jag tittar på dig) så vill du ha mer försvar och hälsa tillsammans med litet evasion då Van fortfarande är spelets absolut bästa tank. Rean å andra sidan är mer av ”ha, jag slaktar alla fiender innan de ens får en chans” så här vill man ha mer styrka och skada medan Fie är en snabbare fighter som fokuserar på snabbhet och att undvika inkommande anfall.
Man kan ha mycket roligt. Jag trivdes dock bäst med systemet med Master Quartz från Reverie. Det var roligast. Du har AI hjälp i form av Holos som ger dig boost till olika saker beroende på vilken holo du har.
Mini spel finns det gott om, basket, fiske, hackande eller varför inte se till så att främst Van får en kulinarisk eufori när han laddar upp bilder på de godaste bakelser han kan hitta till sin blogg? Det finns så mycket att göra och man bli belönad för allt så man vill ju göra så mycket som möjligt.
De nya karaktärerna är trevliga och även om det börjar bli litet tjattigt att så fort det är en tjej så flörtar de eller så blir de alldeles galna i i spelets charmörer Rean och Van.
En stor början men vart slutar det?
Legend of Heroes: Trails Beyond the Horizon är ett långsamt spel där du måste lägga ner otaliga timmar på att nå någonstans. När du dock börjar bli så stark att du med lätthet tar dig igenom motståndet märker du av att spelet i sig känns kort. Som att de förbereder någonting
När du sedan sitter på insider information om att det kommer ett ”Beyond the Horizon 2” så förstår du. Allt som du gör här förbereder dig inför vad som kommas skall i nästa spel och det känns litet dumt. Som spelare vill jag inte kunna förutse att jaha, vi förbereder oss bara i det här spelet.
Jag ser med fromhet fram emot hur denna saga med Zemuria ska sluta då resan hittills har varit otrolig.
