En återresa till Gamindustri lovar gott men håller inte riktigt hela resan.
Re;Birth gör en väldigt trevlig sak. Som remake förädlar Re;birth 2 spelet som det baseras på, vilket i detta fall är Hyperdimension Neptunia mk2. Spelidéen är densamma, du ska hjälpa de olika länderna att börja tro på sina Gudinnor igen. Förändringarna kommer mest i form av att du kan hitta “ritningar” som förändrar spelets regler. En viss ritning kan tillåta dig att hitta andra föremål i grottorna medan en annan kan göra fienderna svårare exempelvis.
Spelets början förklarar de fyra hjältinnorna från Re;Birth 1 tillfångatagna av Arfoire. Medan de hålls fångna förfaller Gamindustri och blir ett piratkopierande samhälle med litet förnuft. Neptunes lillasyster Nepgear befann sig med hennes storasyster när hon blev tillfångatagen. Rädd, handlingsförlamad och med väldigt dåligt självförtroende är Nepgear den rena motsatsen mot sin energiska storasyster.
Kontrasterna mellan de fyra gudinnorna och deras småsystrar är väldigt charmerande även om det föder frågan hur dessa småsyskon föddes. Smådetaljer som jag inte hittar något bra svar på, inte viktiga för alla kanske men tillräckligt viktig för mig själv.
Ärligt talat är det svårt att recensera Neptunia-spelen. Jag menar, jag älskar världen. Jag älskar verkligen Gamindustri där sociala medier får sina egna versioner, hur konsolkriget parodieras och en ständig rundgång om skämt. En robot som får skit i ögonen pratar om sitt “retinal system” eller hur barn idag inte är billiga att betala för någonting utan är mer intresserade av att piratkopiera för att få sakerna utan kostnad.
Samhällskritik inbäddad i ett spel? Det har ju aldrig hänt förrut eller hur? Men jag gillar allting som är sådant med Neptunia. Kritiken, parodierna och jag sträcker mig så långt som till Game Over-skärmen. Karaktärerna är hur gulliga som helst och motsvarar verkligen de företag som de representerar. Det märks att IF lagt ner otaliga timmar på karaktärsdesignen och personligheterna.
Tyvärr faller själva spelelementen, mest striderna. Att blanda realtid med turbaserade strider fungerade ypperligt i Fairy Fencer F. I Re;Birth 2 känns striderna för mig bara tråkiga och väldigt upprepande. Kanske för att man slåss på exakt samma sätt som i det föregående spelet. När Neptunia mk2 släpptes till PS3 var dessa strider en fullständig uppgradering från Hyperdimension Neptunia.
Skillnaden mellan Re;Birth och Re;Birth 2 är minimal, jag lyckas inte hitta några förändringar alls. Då spelade jag båda Re;Birth spelen kanska tajt efter varandra och stridssystemet funkar. Det funkar ypperligt, men striderna är långsamma och tar för lång tid. Vilket i ett sådant stort spel som vad de faktiskt är lägger på onödigt många timmar, jag vill inte slåss utan jag vill ligga raklång och skratta åt världen eller någon snärtig kommentar om spel som jag älskar.
Hela spelet är baserat på att du utför uppdrag åt diverse Guilds. Vissa av fallen innebär att du ska besegra ett speciellt monster. Vanligen när du får dessa uppdrag är du åt fanders för svag för dem. Något som irriterar mig då man med lätthet kan förlora massor av speltid på det sättet. Så det är massor av grinding som man måste utföra för att klara av uppdragen. Att samla föremål som droppas av fiender när de besegras har blivit enklare men samtidigt så tröttnar jag för fort.
Med detta i bakhuvudet, dessa två fullständigt motstående känslor så är det svårt att välja ut en vinkel. Nu har jag försökt berätta om båda delarna, vad jag gillar och vad jag ogillar.
