När Versus 13 får ett nytt namn blir resultatet också därefter. En alldeles för stor blandning av idéer och utföranden.
FFXV är ett omdöpt FF Versus 13. Slår man ihop utvecklingstiden för detta spel så har vi tio års utveckling. Med direktörsbyten och ändrade inriktningar. Allt detta märks. Det märks så otroligt väl.
Spelet är verkligen gjort efter reaktionerna på Final Fantasy 13 och hur det bara var korridorer. När du får kontroll över Noctis och de tre andra medlemmarna i hans lilla följe knuffar de en bil mot en mack till tonerna av en gammal hederlig ”Stand by me”. En öppen värld, Lucis öppnar därefter upp sig för dig som spelare där du med begränsningar är tillåten att göra vad du vill. Vill du bara åka omkring i din bil för att ta in vyerna? Gör det. Vill du agera jägare och jaga grupper av fiender som ställer till problem för befolkningen? Gör det. Denna frihet så tidigt i spelet är nog första gången som jag upplever i ett Final Fantasy-spel. Tyvärr är det väldigt uppenbart att just denna ”roadtrip” är fokus för spelet.
En roadtrip med kamrater är aldrig fel. Tyvärr slår allting fel, Noctis far mördas och kungariket faller till Imperiet. Hans fästmö, Lunafreya går inte att hitta. Och det är här som mina problem med Final Fantasy 15 börjar. För att fullt ut förstå spelets berättelse måste du gå över alla platser med lupp för att hitta tidningar eller affischer som berättar bakomliggande fakta, fakta som hade varit bra för mig att få veta när jag spelar.
Berättelsen berättas i små episoder och du får ingenting som håller samman berättelsen. Enda stunden ska du hämnas din far och i nästa så letar du efter båtdelar för att reparera ett skepp. Jag sitter och undrar vad som är meningen. När den öppna världen fort blir en enkelriktad gata för att ta sig framåt blir öppningen med den fria världen och siduppdragen spelets höjdpunkt. När Noctis var fullt ovetande om vad som väntade honom.
Med alla dessa idéer, att smyga runt i en fästning kontrollerad av Imperiet, en öppen värld och roadtrip med kamrater och sedan en rakt linje till spelets slut? Det hade varit bättre om Square Enix fokuserat på en del och gjort denna del fullt ut istället för att blanda såhär mycket.
Striderna är mer visuella än taktiska. Beslutet att man kan hålla inne cirkel för att automatiskt anfalla är inte bra. Beslutet att magi kan träffa dina kamrater är inte bra. Beslutet att föremål som Potions och Hi-Elixirs går att köpa för en spottstyver och på så sätt har du inga problem med att läka gör att du egentligen inte behöver ha någon strategi. Håll bara in cirkel, anfall, använd valfritt föremål för att läka. Upprepa tills dina föremål är slut eller fienden är besegrad. Woopie fucking do. Att Noctis agerande under striderna mer får mig att tänka på Kingdom Hearts är också något som jag ogillar. Varför Square Enix valt att göra striderna i deras mainstream spel Final Fantasy mer action orienterade med mindre input från mig som spelare och snyggare strider visuellt förstår jag inte.
På grund av ovan nämnda ”strategi” är svårigheten icke existerande. Lägg till att om du tar dig tillräckligt lång i spelet så att du får tillgång till att åkalla Ramuh och de andra gudarna så behöver du bara överleva tillräckligt länge för att få ”L2 Summon” att dyka upp på skärmen. Med det gjort rensas skärmen på fiender och striden är avklarad.
Om jag skrattar åt hur horribelt spelets innehåll är så är det två saker som gör mig lycklig. Spelets grafik är otrolig, resorna mellan de olika uppdragen är magiska så full pott till de artister som jobbat med grafiken och miljöerna. När du campar har du möjlighet att laga mat. Denna mat ser så otroligt god ut att jag har svårt att tro att det inte är verkliga fotografier. Jag sitter och blir hungrig när jag spelar och det är något som ett spels mat inte gjort på bra länge.
Med spelet så otroligt blandat finns det en sak av innehållet som jag gillar. De små dialogerna som Noctis har med sina kamrater. Prompto som börjar sjunga ”I wanna ride a chocobo all day” för att sedan litet skamset säga ”I can´t get it out of my head”. Eller att han börjar sjunga victory fanfare efter en strid? Smådetaljer som gör spelet värt att spela. Gladio och Ignis har sina egna personligheter som tillför en enorm kemi till gruppen. Denna grupp kemi är vad som faktiskt tar mig igenom spelet tills att sluttexterna rullar.
