Den slutgiltiga delen i sagan om Zodiark och Hyadelyn. Och startstegen mot framtiden efteråt.
Efter ett antal timmar med att ta mig igenom huvudstoryn, tagit upp en klass i varje roll (melee, ranged, magic dps, tank och healer) till 90 så har jag äntligen tillräckligt med tankar för att kunna skriva ner dem.
Att bara slå på stora trumman och slå ihop allt i en del faller mig inte riktigt. Jag kommer därför att dela upp Endwalker i flera olika steg och skriva vad jag tyckte om varje steg så gott jag kan. Utan att spoila och bara mina egna reflektioner över Final Fantasy XIV: Endwalker (eller patch 6.0).
Berättelsen
Vi börjar med den stora biten. Berättelsen i sig. Efter 10år är nu slutligen sagan om Zodiark och Hyadelyn över och det har varit en enorm resa. Att få ta min miqote Casty Lantern igenom allt har gjort en hel del saker med mig.
Känslan när mana får ta del av berättelsen, om ”The Final Days”, dess uppkomst och hur vi slogs mot att förhindra allt detta är enorm. Ett antal gånger har jag varit tvungen att sluta spela då min depression har visat sitt fula ansikte. Och Endwalker är nog det enda spelet som jag kan säga detta om under hela min spelande karriär på över 30år.
Jag har inte gråtit för ärligt talat mycket av de ”känslomässiga scenerna” innebär reflektioner av saker som redan har skett. Och även om ”A smile better suit a hero” är ett bra citat så känns det som billiga knep för att få mig emotionellt engagerad. Vilket är den bit med berättelsen i sig som jag inte tycker om.
Annars så finns det spänning, sorg, oväntade händelser och ja. FFXIV har tagit enorma kliv med sin berättarteknik under dessa tio år och det syns verkligen.
Om det är något som jag inte uppskattar med berättelsen så är det att en av spelets antagonister fortfarande befinner sig i universumet. Jag hade hellre haft någon helt ny att tampas med än att ah, hen är tillbaka.
10år med att hålla samman en berättelse. Detta har utvecklingsteamet misslyckats med och det skapar en hel del hål i berättelsen som jag personligen skulle vilja att det pratades mer om. Men icke. Det är undanskuffat och bortglömt verkar det som.
En paradox skapas också. Mer säger jag inte men det är litet tråkigt att de inte kunde komma på något annat.
Spelmässigt
Med spelmässigt menar jag hur Endwalker väljer att låta mig spela för att ta mig igenom huvudberättelsen. Spelets ”quests” om man vill blanda in Engelska. Här har Endwalker inte blivit ett dugg bättre än vad A Realm Reborn var. Det är fortfarande en massa småuppdrag som leder upp till ”bossfighter” och ”dungeons”. När dessa spelelement då dessutom på 10år i princip bara fått tillökning i att blåsa pilar med bedövningsmedel, kasta bollar på kaniner eller leta efter vilken fågel som beter sig konstigt för att sedan bedöva den? Och sedan att man kan gå på ”dejt” med karaktärerna i städerna?
Med ”dejt” menar jag att jag spenderar otaliga timmar med att antingen leda en NPC igenom en stad för att de ska ge mig en sightseeing tur eller så måste jag följa efter en NPC som springer i en bestämd fart och riktning. Båda två är ett enkelt sätt för att tiden du spenderar ska gå allllllllt långsammare och jag gillar det inte. För miljön och så visst är det trevligt att spatsera omkring i en stad tillsammans med Alisae, jag säger inte det men när det pågår i vad som känns som timmar?
De kunde ha gjort det på flera olika andra sätt än att göra en modern version av att spamma ”beckon” emoten.
Annars så är det som vanligt, gå dit, leta efter detta, prata med dessa personer och jag har efter tio år tröttnat. Ge mig något nytt.
Grafiskt
10år med samma grafiska motor. Antingen så lär man sig motorn och lyckas på så sätt att förbättra upplevelsen eller så kör man på samma gamla vanliga. Utvecklingsteamet till XIV har verkligen lärt sig den grafiska motorn och Endwalker är den snyggaste och mest uttrycksfulla expansionen hittills. Vår Ljusets Krigare drar på smilbanden, ser shockad ut och ja. En massa små detaljer som inte riktigt visade sig i A Realm Reborn.
Serverproblemen till trots vid inloggning så bara man tog sig in i spelet flöt allting på utomordentligt.
Om det är något jag skulle önska så vore det att de nu med Endwalker tog sig tid att göra om motorn. Inte fokusera på att om några år släppa nästa expansion utan att göra om den grafiska motorn från grunden. För vi börjar närma oss gränsen för vad de kan göra med denna motor känns det som.
Striderna
Med striderna påpekar jag spelets ”boss” fighter tillsammans med hur det känns att ta sig igenom någon av Endwalkers 6 grottor. Jag kallar dem för grottor men de är delar av berättelsen där du får ta dig igenom en plats för att få berättelsen att ta sig vidare.
Bossfighterna är väldigt episka för att säga det minsta. De passar och gör mig glad att kunna välja mellan olika roller då rollerna gör att det jag måste fokusera på skiljer sig. Som sig bör. Jag gillar upplägget och ärligt talat så är det för dessa grottor och de bossstrider som blir resultaten som jag kommit att mest spela FFXIV för.
Förbättringarna med att visa vilka fiender som man ej behöver bekymra sig om att anfalla från rear or flank och de mekaniska bitarna i striderna har blivit vad som känns som en tillbaka gång till A Realm Reborn där man måste vara observant på området eller läsa vad det är för något som bossen gör via en castbar.
Jag gillar detta koncept då jag saknat det litet. Även om jag misslyckas så känns det i 9/10 ggr inte som något oschysst utan det är bara att vänta på att bli återupplivad eller att återuppliva någon annan. Striderna har de absolut lyckats med och jag trivs med vart de befinner sig. Jag ser fram emot att få se vilka bossar jag får slåss mot i senare patcher och när nya raiden Pandemonium dyker upp så finns det troligen mycket att hämta där också.
Musiken
Soken har tagit emot en otroligt mängd hyllningar för sin musik igenom varje expansion. Jag är väl mer glad åt att Uematsu och tidigare musikskapare har gjort det så lätt för Soken att göra remixer på gammal FF musik.
Där musiken verkligen lyser är när det märks att musiken är skriven för scenen. Här är Soken oerhört duktig på att ge oss spelare musik som man vill lyssna på. Som är stämningsfull och känslomässigt engagerande.
Men även om musiken är bra NÄR man upplever den för första gången så förutom ett visst par ställen i spelet så lyssnar jag hellre på annan musik när jag spelar. Jag sitter inte klistrad med musiken på max när jag spelar Endwalker. Så musiken är bra, när det verkar ha anpassats för scenen som visas på skärmen blir den ännu bättre. Men sedan så försvinner den för mig.
Slutligen
Trots en hemsk upplevelse i form av spelmässigt underdådigt Endwalker är, där de verkligen tänjer ut på allt för att spelet ska bli längre och att upplägget inte skiftat på 10år så är Final Fantasy XIV: Endwalker en otrolig resa. Berättelsen lyfter upp spelet och då man då får tillgång till de grottor och bossfighter som spelet har blir man bara lycklig.
Att se vart de tar FFXIV i framtiden kommer att bli intressant att se.
