Aldrig förr har jag varit mer rädd att börja spela ett spel än Fantasian Neo Dimension. Har Sakaguchi lyckats göra ett bra JRPG? Har mobilgrunden gjort spelet ospelbart? Finns känslan fortfarande kvar hos Sakaguchi?
Den gamla goda tiden
Nej, Sakaguchi har inte glömt bort hur man spelar på mina känslosträngar. Inte heller har han glömt bort hur viktigt det är att skapa en värld som man vill utforska och lära känna befolkningen.
Jag möts av en cyberpunk inspirerad värld där maskiner styr landet under sin Guds hänvisning. Huvudpersonen Leo är ute på uppdrag och när vi efter introduktionsfilmen möter honom ligger han på golvet, medvetslös. Han har tappat minnet och minns inte ens sina kamrater som är bredvid honom eller hur han tog sig dit. Endast hans namn förblir i hans minne.
Det märks att i grund och botten är detta ett mobilspel som blivit portat till konsol. Begränsningarna i grunden som innebär att man har små delar av kartor att röra sig på, att kameran svänger som attan hit och dit för att göra området man befinner sig i större än vad det egentligen är.
UI, user interface känns inte så finslipat som jag är van vid och medan det ser otroligt skarpt och rent ut så önskar jag mig tillbaka till menyerna från FF-tiden. Framför allt FF9 som fortfarande för mig är Sakaguchis diamant, hans bästa spel. Jag får åter skifta bekantskap med random encounters, att springa runt i världen för att sedan kastas in i strider mot för området bestämda fiender. Problemet för mig blir inte att detta sker utan för första gången på länge har jag efter endast några få timmar tröttnat på stridernas musiktema. Nobuo har inte riktigt lyckats på den fronten den här gången.
Tack vare att Yoshi-P hjälpt till att ta detta mobilspel till konsol återfinns musik från andra FF titlar så som 14. Så möjligheten finns att välja ett annat alternativ än det ursprungliga spelets musik här och jag välkomnar det.
Frustration
Redan i introduktionen möts jag av några detaljer som jag inte är riktigt bekväm med. Leo ser väldigt mycket ut som 2B från Nier Automata. Ge honom en ögonbindel och det är svårt att se vart 2B börjar och Leo börjar. Att Leo ombeds att ”starta om” gör mig misstänksam om han är en robot eller människa.
Kameran jag sedan möts av gör det nästan i princip omöjligt för mig att fortsätta. Kameran börjar jättebra, klassiskt manér med en bakgrund där jag kan springa omkring i alla riktningar. Men när jag då når en specifik pixel snurrar kameran runt och ger mig ett perspektiv som jag försöker anpassa mig till. Detta görs inte på ett smidigt sätt och jag börjar snart att må illa när jag av misstag passerar den magiska pixeln flera gånger i följd.
Hedra sitt ursprung ska man absolut göra. Dock önskar jag att Sakaguchi inte hade tagit med den gamla klyschan av att lämna skattkistor i det öppna som när man når de inte går att öppna. Man saknar ”rätt nyckel”. Vilket berättar för mig att man kommer ha en hel del backtracking framför sig när man antingen återvänder till platserna man redan besökt på grund av berättelsen eller så måste man på egen upptäckarlusta bege sig tillbaka.
Smilbanden är svåra att hålla tillbaka
Om kameran nästan gör spelet ospelbart är det spelets berättelse, hur Leo kämpar för att få tillbaka sitt minne. Hur man i bästa Lost Odyssey-anda kan hitta ”minnen” som är välskrivna och atmosfäriska som få tillsammans med den skaran av karaktärer man möter som gör att jag vill fortsätta spela, se vad som befinner sig över nästa kulle.
Striderna är taktiska i sin grund och nyskapande. Klassiskt turbaserade strider där man med vissa förmågor som magi kan böja och bända så att man träffar flertalet fiender på en och samma magi. Möjligheten att ”samla” in fienderna för att sedan möta dem allesammans på en gång känns som ett fräscht drag då jag på så sätt själv kan bestämma om jag vill ha en massa små random encounters eller om jag vill ha färre större.
De olika karaktärerna har sina egna förmågor där Leo blir spelets litet jack of all trades då han kan stjäla, läka och är snabb nog att undvika inkommande attacker. Kina är mer fokuserad på support med läkande och helig magi.



Sakaguchi kan än
Med Mistwalkers fokus på mobilspel var jag orolig för att spela detta på konsol. Vissa av mina orosmoment föll ut tyvärr då kamera, musik, UI inte riktigt håller den standard som jag vill ha av ett konsolspel. Något jag skyller mobilgrunden på.
Utanför dessa kortkommanden finner jag dock ett otroligt bra klassiskt JRPG som verkligen skriker att Sakaguchi ligger bakom. Något som jag under alla dessa årtionden som Mistwalker har släppt det ena mobilspelet efter det andra har saknat.
Gammelgubben kan fortfarande och jag önskar att han tog tag i att göra fler spel till konsol och inte fokusera så mycket på mobilmarknaden. Även om jag förstår att just den marknaden är vad som generar mest pengar. Och jag vill inte att Mistwalker ska försvinna.