Action i realtid med en underbar estetiskt utseende och djupa frågor.
Fallen Legion: Rise to Glory är den ultimata versionen av två tidigare scenarion, Sins of an Empire och Flames of Rebellion. I spelets början får du välja vilket scenario du vill följa. Princessan Cecille eller fältgeneralen Laendur. De två har olika berättelser som du som spelare får följa och jag har bara spelat som Cecille.
Hennes scenario börjar med ett Imperium som håller på att falla sönder. Den tidigare kungen, Cecilles far är död och en högt uppsatt kanslier har greppat åt sig tronen. Till sin hjälp har Cecille en mystisk bok som sägs vara en av hennes fars bästa strategiska rådgivare. Boken kallas för Grimoire och har en djupt rotad hunger.
Fallen Legion: Rise to Glory har litet problem i sin berättarteknik. Jag förväntar mig att jag ska slåss för att återta makten från den korrumperade kanslern men istället får jag springa runt som en liten bondflicka och slåss mot monster, fly från trupper som tidigare slagits under min banér och ibland träffar jag på mystiska personer som efter att jag slagit dem gula och blå slår följe med mig som Exemplars.
Trots att Cecille är en general som slagits otaliga gånger tidigare, tagit flera liv av motståndare och så vidare är hon när man spelar väldigt svag. En träff från fienden och det är game over, starta om banan igen eller om man slåss mot en boss, ge striden ett försök till. Det är hennes Exemplars som står för det verkliga grovjobbet och man har dessa innan man ens får förmågan att via ens fantasi ge legender form.
Hängde ni med? Jag gjorde det inte och det är litet av problemet med Fallen Legion: Rise to Glory. Du får så mycket information i en sådan raskt tempo att du inte hinner med att göra något vettigt av det hela. Exemplars ska vara legender som ges form av Cecilles fantasi via den mystiska Grimoire. Det är en av dennes krafter. Men ändå innan de två ens möts så har du Exemplars som slåss för dig.
Ibland under banorna får jag göra val. En grupp av banditer attackerar en närliggande by. Ett av alternativen till vad jag kan göra är att ”ge en muta”. Men det ger mig inte någon info om vem jag mutar. Banditerna för att de ska sluta attackera byn? Byborna för att de ska slå följe med mig istället? Jag får ingen rim och reson på så många av de val som jag ställs inför. Om det är en misslyckad översättning eller hur detta kommer sig vet jag inte men det är irriterande.
På samma sätt ger delar av berättelsen dig litet tankegångar. Grimoire blir skadad och enda sättet för boken att läka är att äta själar. Något som Cecille inte är speciellt glad i att medverka i. Att mata någons själ till en bok känns som något demoniskt. Grimoire påpekar att hon aldrig hade tvekat att slakta ett djur för att hon skulle få mat i magen så det borde inte vara någon större skillnad för henne att ge honom mat. Väldigt djupt och man börjar att tänka på hur selektiv människor är i sitt tänkande.
Striderna i spelet är snabba. Du kan max ha 4 karaktärer på fältet samtidigt, alla med sina egna roller. Några är byggda för att stå i fronten och ta emot massiva mängder stryk medan andra inte tål att tittas på men istället är de snabba som vinden och kan anfalla i rask följd. Om du inte anfaller kan du blockera attacker, gör du det i korrekt ögonblick skickar du tillbaka den magi som kastas på dig eller knockar fienden som anföll dig. Allt detta sker otroligt snabbt och ger dig stort fokus på striderna.
Samtidigt är striderna litet egensinniga och det blir allt för ofta att du bara sitter och spammar knappar för att göra så många attacker som möjligt innan fienden hinner agera själva. Vissa fiender som vargar innebär ett problem. Deras animation för att gå framåt och för att anfalla ser ut på exakt samma sätt så när man ska anfalla en varg när man tror att de förflyttar sig så springer man rakt in i ett anfall istället.
Musiken är riktigt bra och designen i spelet är riktigt god. Berättelsen hoppar omkring och de val som har stor inflyttande på hur man bygger upp sitt imperium borde ha översatts bättre.
